Den sämsta bloggaren!

Snart är det jul jul strålande jul. Bilen kommer ta oss ner till Skåne där vi ska fira ordentligt. Eller ja, jag tycker egentligen själv att alla förberedelser är roligast. Laga maten, julpynta, baka (eller, kavla) pepparkakor, dricka glögg, sjunga på jullåtar osv. Känna stämningen. Jag hoppas att jag lyckas få till ordentligt fina jular för Hannes som han kommer minnas med värme när han blir äldre.

För övrigt har jag tänkt mycket på julklappar. Frågade om det på fejjan, vad folk lägger på julklappar osv och verkligen olika svar. (skriver inte om det för att jag ska tycka någon är snål eller skämmer bort, jag var bara nyfiken) Än har vi ingen julklapp klar till Hannes men han kommer få två böcker och fingerfärg av oss. Jag tycker inte det finns någon anledning än så länge att lägga några större summor på honom. Han förstår inte värdet av det samt att han inte har någon jätteönskan om något särskilt. (plus så får han en hel del julklappar av släktingar)

Nu står julskinkan i ugnen, ungen äter och nu är det kväll. Om exakt ett dygn är vi på väg! Weho!

Orkade inte.

Jag orkade inte med dom där jäkla bloggtjofräsandet. Istället tänkte jag nu passa på att blogga när bebis ändå sovit två och en halv timme men nu vaknar han visst så detta hinns ej med.

Men vi lever iaf. Hejsvejs.

Årets julfirande.

I år åker jag, sambon och barnet ner till Skåne för att fira jul. Vi kommer åka kvällen den 22:a, i lagom tid till barnets sovtid så vi kan åka ett tag utan att det blir ett jäkla liv. Vi får väl inte asmycket sömn den natten men det känns som att det är rätt okej ändå. Tanken är att jag och syrran ska iväg och handla julmaten för att sedan tillaga den. Mums!
Den 25:e styr vi kosan hemåt och får med oss sällskap. Min systerdotter kommer nämligen följa med hit och vara här ett par dagar.

Ser sååååå framemot julen. Weho!

Något jag drömmer om.

Drömmar. Jag fantiserar rätt ofta. Om många konstiga saker. Ibland fantiserar jag om vårt bröllop. Vi har ändrat våra planer angående det, det blir enkelt i rådhus.

Min drömklänning är svartvit, går ner till knäna, (givetvis) ett par converse. Sambon har vilka kläder han vill. När vi går in i kyrkan spelas någon låt av Kent. Och sen kommer själva vigseln, det är väldigt pluttinuttigt och alla gråter stora romantiska tårar. När vi går ut från kyrkan spelas Rihanna - we found love.

Och alla är glada, världens fest och alla blir härligt berusade och hemåt traskas det inte förrän solen börjar gå upp. (givetvis är det sommar ute och inte en enda geting syns till under hela dagen)

Min jullåt.

Jag har bloggat om den förut men i en helt annan blogg i ett helt annat liv. Typ. Men iaf. Det är den här:





Varje advent som barn minns jag med värme. Det var julstök, glögg, julmusik och julskyltning. Först plockades adventsljusstakarna fram, gardiner, dukar, tomtar och en massa ljus allt till tonerna av hej tomtegubbar, midnatt råder, denna ovanför och många fler. Men denna minns jag mest. Den formade mina perspektiv redan som barn och det var denna låten som öppnade mina ögon att alla har det inte lika bra som jag. Alla har ingen familj kring jul, vissa har inte ens ett hem.

Detta kommer nog alltid vara min favoritjullåt.

Personen jag senast pratade i telefon med.

Är... TADAAA: Min sambo.

Min sambo, min själsfrände, mitt hjärta, min bästa vän. Jag älskar att vi har nästintill samma humor (han gillar också massa konstigheter som jag inte alls förstår men det är lite charmigt) så varje dag får jag minst ett ordentligt skratt tack vare honom. Att han sen skrattar åt mina förbaskat tråkiga skämt är också något som gör honom riktigt älskvärd. För ibland är dom ruskigt dåliga (tråkiga).

Sen är han nog den snällaste människan jag träffat. Han bryr sig så himla mycket om alla människor och friar hellre än fäller trots att fällande bevis kan finnas. (vilket kanske gör honom lite dumsnäll men bara kanske)

Och han älskar mig. Varje dag visar han det på ett eller annat sätt.

Råger! AJ LAV JO!

Ps. Han är också världens bästa pappa!!! Ds.

Något som jag är helt beroende av i vardagen.

Något? Här finns det minsann tusen saker jag är beroende av. Men tja, telefonen då? Vad skulle jag göra utan denna fantastiska sak? Jag kan prata i telefon, sms:a, surfa, spela och kolla på bilder och typ tre miljoner andra saker. Nä, mobilen är nog min främsta sak som jag är totalt beroende av.

Jag djupdyker i bildarkivet.

Alltså jag ber om ursäkt på förhand. Det blir i princip bara bebisbilder. Men det finns verkligen annat också men tar typ 40 på ungen och orkar/vill inte radera efteråt. (inser att jag måste göra det en dag ändå om jag vill kunna ta och spara nya bilder)

Men vi kör!

 Detta är ju en av mina favoritbilder på bebis. Så himla söt och hade alldeles nyligen varit lite gnällig så jag bäddade ner honom i mina sängkläder och det var mysigt det!

Lilla Lexie. Skeptiskt som alltid och alltid på sin vakt. Bäst det med ett hushåll som detta!

Kusingos innan dopet. Dra i håret är fasen alltid lika kul!!

Mycket lek blir det. Främst med gosedjuren. Snällast att slå både i golvet och sin panna.

Ett av de tuffare ögonblicken i år.

11e maj. Dagen innan hade jag varit på min första fest och utgång på ett år. Vi var och käkade god middag med show. Dans, öl och vänner. Så himla roligt. Men man ska inte ha för roligt.

När jag kom hem på natten var det tänkt att jag skulle sova i gästrummet för att inte störa sambo och bebis men jag hade en sån skum känsla i kroppen att jag ändå kröp ner bredvid sambon. Vaknade upp dagen efter med en inte helt oväntad huvudvärk. Fick ligga på soffan hur länge jag ville och medan jag låg där, tinade sambon upp mat åt mig i micron. Samtidigt bläddrade jag igenom facebook som vanligt. Och där stod det på hans tidslinje: Vila i frid. Jag fick läsa ett par gånger för att verkligen uppfatta vad som stod. Stod det verkligen så? Är det sant? Ett smaklöst skämt?

Det gick upp för mig att det var sant. Han fanns inte mer. Och skuldkänslorna blossade upp. Varför hade jag inte hört av mig? (jag visste varför jag inte hade gjort det) Varför gjorde han så? VARFÖR! Även om vi inte haft en allt för nära relation på lång tid så betydde han så himla mycket.

Och vart du än är kommer du alltid följa med mig.

En av mina starka sidor som förälder.

Kärleken. Att fullständigt älska någon helt villkorslöst. Att veta att vem han är blir, vem han är vill vara kommer jag alltid stå bakom, alltid stötta och aldrig ens tveka att lämna hans sida. När hans värld skakar hoppas jag att han kommer se min hand alltid utsträckt för att vara redo att fatta hans.

Omsorgen. När han druttar på hakan i ett försök att ta sig från sittande till krypande när fötterna trasslat in sig i varandra kommer jag som ett skott och lyfter upp honom, pussar på honom och vyssjar. När han skriker sig förtvivlad av hunger är jag där med flaskan. (japp, på en sekund eftersom skriket eskalerar efter ett tag och innan han har hunnit bli förtvivlad har jag redan börjat med maten)

Tryggheten. Jag hoppas att även om jag blir tokig på honom, kommer han känna sig helt trygg med mig.

(jaja, det stod en stark sida men en sida räcker inte)

Min önskelista.

Jag har inte tänkt så mycket på en egen önskelista eftersom en helt enkelt är gammal nu. Vuxen och tråkig. Får inga julklappar typ. (är inte bitter, det kan nästan låtit så)

MEN. Om jag nu verkligen ska tänka till och fantisera så önskar jag mig

1. Hårförlängning. Gud vad jag längtar efter längre hår!
2. Få-bort-påsar-under-ögonen-kräm. Ser konstant trött ut. Är förvisso konstant trött men det kunde vara kul att se lite pigg ut ibland.
3. Träffa min bästis. Som jag längtar efter henne!
4. Att alla får ett superbra 2015!

Ett av mina lyckligaste ögonblick i år.

Det går nog rätt så mycket hand i hand med mitt förra inlägg. Givetvis Hannes födelse. Men också första gången han log, första gången han vände sig, första gången han kröp, första gången han skrattade.

Men också härliga ögonblick med mina vänner. Sambo. Och familj.

Dagen då allt förändrades.

9:e mars 2014. Klockan 2.54. (runtikring där) Efter vad som kändes som hundra år i dödliga värkar kom han ut alldeles jävla perfekt. Skrek som en stucken gris, illröd i ansiktet, pyttelite blod, (kan ha varit mycket) inte ett dugg kletig. Bara alldeles alldeles underbar. Min lilla kotte. Min skatt.

Fångade oss med storm. Inte en ordentlig blund fick vi på ca tre dagar eftersom det var viktigare att titta på honom och hans små-allt. Små öron, små fötter, små händer, små ögon, liten mun. (varvat med läskigheten att vara föräldrar, någon som skrek och vi hade inte en aning om vad som skulle göras.)

Ljuvligt, läskigt och alldeles fantastiskt.

Bloggjulkalender.

Jag hittade en slags bloggjulkalender. Och tänkte jäklar vilken bra grej, så har en något att blogga om VARJE dag! Såhär ser det ut:

Lucka 1: Ett inlägg med rubriken ”Dagen då allt förändrades”.
Lucka 2: Ett av dina lyckligaste ögonblick i år.
Lucka 3: Blogga din önskelista för i år!
Lucka 4: En av dina starka sidor som förälder.
Lucka 5: Ett av de tuffare ögonblicken i år.
Lucka 6: Djupdyk i albumarkivet! Ta fram ditt mobilalbum och plocka ur bild nummer 8, 32, 48 och 80 räknat från första bilden i albumet och blogga om dem.
Lucka 7: Ett inlägg om något du är helt och håller beroende av i vardagen.
Lucka 8: Ett inlägg om personen du senast pratade i telefon med.
Lucka 9: Ett inlägg om din favvojullåt (ja, har du ingen får du välja en nu) och ett minne du har kopplat till den.
Lucka 10: Ett inlägg om något du drömmer om.
Lucka 11: Ett inlägg om hur du planerar att fira jul i år.
Lucka 12: Djupdyk i albumarkivet! Ta fram ditt mobilalbum och plocka ur bild nummer 8, 32, 48 och 80 räknat från sista bilden i albumet och blogga om dem.
Lucka 13: Ett luciaminne.
Lucka 14: Ett inlägg om när, hur och varför du grät senast.
Lucka 15: Ett inlägg om tre saker som får dig att må bra.
Lucka 16: En av dina svaga sidor som förälder.
Lucka 17: Ditt bästa julminne.
Lucka 18: Ett inlägg med rubriken ”Tre knep som underlättar min vardag med bebis/barn”.
Lucka 19: Ett inlägg om vilka tre kända personer, levande som döda, du skulle vilja bjuda in till ditt julfirande om du fick välja fritt. Motivera, såklart!
Lucka 20: Djupdyk i instagramarkivet! Ta fram din instagramprofil och plocka ur bild nummer 35, 40 och 61 räknat från senaste bilden i albumet och blogga om dem.
Lucka 21: Ett inlägg med rubriken ”Såhär hade min önskelista sett ut om jag var 8 år ung”.
Lucka 22: Ett inlägg om dina mesta julcravings i år.
Lucka 23: Ett inlägg om något du verkligen ser fram emot det kommande året.
Lucka 24: Ett inlägg om tre saker du tror att dina bloggläsare inte vet om dig.

Så, nu kör vi! 

Tele2 vs. Bredbandsbolaget.

När vi bodde i Bromma hade vi Tele2 som tv-leverantör. Vi hade något fel på linjen då tv:n slog ut internet och tvärtom. Tv:n frös och "lossnade" bara om man flippade kanal och när man gjort det dog internetet. Vi tog kontakt med Tele2 som gjorde allt i sin makt för att få ordning på det och efter ca ett halvår visade det sig att det var stadsnätet det var fel på. Trots det höll dom oss ständigt uppdaterade kring vad dom jobbade med och vi behövde heller inte betala något.

När vi skulle flytta hit ringde jag Tele2 för att begära flyttning eller vad det heter. Jag fick då informationen att Bredbandsbolaget precis köpt deras tv-tjänster och att det tyvärr skulle dröja lite innan vi kunde få vår tv-tjänst. Det gjorde inte så mycket även om det var lite tråkigt att behöva gå utan tv i en vecka. (dom som bor här skulle inte heller få sin tv innan allt var helt klart) När två dagar gått ringde vi BBB fick vi till svar att inte allt var klart här utan vi skulle behöva vänta ytterligare några dagar innan vi kunde göra någon beställning. När det passerat ytterligare två dagar ringde vi igen då fick vi beställa och inspelning av abonnemang gjordes. Bra så, tänkte vi. Nu dröjer det bara max 5 arbetsdagar!

Otåliga som vi är ringer vi efter fyra. Då har vi alltså inte ens gjort någon beställning vad den i andra änden kunde se. Nähä, fast det finns inspelat? Men sånt kunde man inte använda sig av hur som helst. Sambon bad att få prata med någon annan. Vi fick prata med någon annan ur styrkan som kunde se att det fanns en beställning men att det inte var helt klart här ändå. När det gått fyra veckor från att vi ringt första gången tänkte vi att nu jäklar byter vi. Nu orkar vi helt enkelt inte mer jiddrande. Precis samma dag får vi veta att det var klart och boxen var skickad. Okej, tänkte vi. Bra. Ytterligare fyra dagar gick utan att något hänt. Vi ringer igen. (japp, snart vip-kunder, eller jobbigaste-i-hela-världen-kunder) Då är den alltså inte skickad än trots allt MEN dom skulle skicka den senast dagen efter. Som plåster på såren får vi en inspelningsbar boxer.

Två dagar senare kommer den faktiskt. TJUHU!!!

Tyvärr är historien dock inte över. När tre veckor gått får vi inte igång några kanaler. Endast standardutbudet. Jaha, here we go again. Ringer, får till svar att vi ska köpa ny antennsladd. HAHAHAHA. Det gör vi alltså inte. Ber att få prata med någon annan. Kommer tillbaka till samma som ber om ursäkt, vi skulle inte alls behöva köpa ny antennsladd. Sambon pratar med någon avdelningschef som beklagar att vi fått uselt bemötande och ingen vettig, användbar information. Blir lovade att bli kontaktade innan kvällen är slut för att få reda på vad som händer. (eftersom dom ej kan se något fel vet dom heller inte vad som skall åtgärdas) Klockan är nu halv sju och deras tekniker slutar 18 och någon ny info har vi inte fått.

Så. Funderar ni till att byta till bredbandsbolaget? Gör inte det. Välj något annat. Vad som helst. Deras kundtjänst suger (musten ur en.)

(det som faktiskt är mest störande är att vi inte fått någon information som gör att vi vet vad som händer. Vi har beställt en tjänst som inte fungerar och nu vet vi liksom inte vem vi ska skälla på längre. Eftersom både jag och sambon jobbar/jobbat inom serviceyrke vet vi att det inte är personen vi talar med som är den "dumma". Det är bara att vi inte fått några jävla besked som stör oss så in i helvete)

Ett ännu svårare inlägg att skriva.

Alltså, mitt senaste inlägg känns som ett skämt just nu. Det mesta som innefattar "mig" och "bra mamma" känns väldigt avlägset.

Idag har jag skrikit på mitt barn. Jag har tappat tålamodet helt och hållet. Jag har sett till att han blivit ännu mer ledsen genom att jag skrek på honom. Som att han ens vet vad han gör. Som att han medvetet är grinig och gnällig och därför ska jag straffa honom genom att skrika. Och jag känner mig inte ett dugg värdig honom. Bara helt jävla värdelös.

Alla gulliga bilder jag lägger upp på honom känns just nu som att jag gör för att alla ska se vilken bra mamma jag är. (som att det definierar det) Alla gulliga uppdateringar om honom. Jag undrar varför ingen sa till mig innan jag skaffade barn att "nähädu, becka, det här kommer du inte ro iland. Du kommer tappa tålamodet lite för ofta, det är bäst du låter bli". Och jag blir så himla ledsen när jag tänker så. Och jag blir så himla ledsen när jag nu tittar på honom när han har somnat och ser så himla lugn och fridfull ut.

Det gör lite för ont för tillfället.

Jag är en sån himla härlig mamma!

Mitt liv kretsar för det mesta kring Hannes. Min främsta uppgift är att se till att han andas, är mätt och belåten, lycklig och trygg. Jag kan verkligen bli arg på honom. Mest arg blir jag när han suger tag med sin lilla jättesöta hand i mitt ansikte. För han drar verkligen. Så det känns som hela huden som håller fast ansiktet ska dras av. Så då säger jag "nej!". Jag säger även ett barskt "nej!" till att dra i sladdar, gräva i diskmaskinen och lite andra saker som inte passar sig att göra när en är strax över åtta månader.

Men. Jag har också en sån himla härlig sida. Jag är exceptionellt grym på att få honom att skratta. Sitt härliga underbara bebis-skratt. Jag har utsett mig till världens bästa tröstare. (Iaf Hannes tröstare) Ibland (fast pappan är mycket bättre på detta än jag!) lyckas han somna om man ligger tätt tätt intill. När han har vaknat och jag går in i rummet för att hämta honom lyser han upp som en sol. Det är så himla magiskt att jag kan börja gråta.  Då vet jag att jag inte är så tokig trots allt. Trots att jag kan bli så himla arg på honom.

(OBS. gör honom aldrig illa) (OBS2. vet att han aldrig gör något elakt medvetet. än)

Raka rör.

Har märkt att jag inte ska inlinda orden när jag behöver att sambon kommer hem i ilpanik. Hehe. Skickade nämligen till honom i torsdags och frågade om han kunde sticka eftersom vår bebis var extremt gnällig och mitt tålamod var slut. Men när jag skriver så är jag rätt snäll eftersom att det egentligen betyder: JAG HAR PANIK. JAG FÅR ETT SAMMANBROTT VILKEN SEKUND SOM HELST. Så, jag ska sluta verka lugn på sms när jag verkligen inte är det.

För övrigt. Vår bebis. Åtta månader. Nästan vuxen. Buhu. Skoja. Men han har verkligen ett sjujävla humör nuförtin. Det har ju haft med tanden att göra och trots att jag tycker synd om honom är det fan satans jobbigt ibland också. Då tänker jag tillbaka på när han bara var någon vecka gammal, låg och sov sött i vagnen i timtal.

I morse t.ex. kom jag in och då har han sugit tag i en kaffekopp som stått långt in på vardagsrumsbordet. Kaffet var tack och lov iskallt men det var över hela honom och hela gå-stolen. Så jag fick skölja av honom i handfatet, gick och la honom på sängen, skulle precis slänga av honom blöjan och då såg jag att han hade bajsat också. Men historien slutade väl. Aldrig mer en kaffekopp på bordet.

Så nu har jag fått tvätta av sitsen på gå-stolen. Den är alltså dyblöt och jag får roa ungen på golvet vilket han gillar sådär. Han vill ju helst sitta i sin stol och åka fram och tillbaka i hela lägenheten. Fast nu sover han och jag passar på att bloggar.

Att ha mens.

Några dagar innan svajar humöret. En blir så jävla vansinnig på det där mölkpaketet i kylen som bara innehåller en centiliter mjölk. FÖR HELVETE VARFÖR FINNS DET INGEN MER JÄVLA RÖVMJÖLK NÄR JAG VILL HA O'BOY?!

Sen råkar man springa in i tröskeln. Först svär man som satan. Hela svordomsalfabetet. Tills slut börjar tårarna strömma ner för kinderna och en får sätta sig ner på golvet och funderar kring vad det var som gick så fel i ens liv att en inte ens kan lyfta på fötterna.

Nu är det ju dags att andas. Två hemska händelser. En cigg på detta. Fortfarande tänkandes på vad som gick fel. Lite sorgset sådär. Då tänker en att kanske bäst att ringa en vän som man kan prata av sig till. Problemet är bara att vännen inte kan svara. Befinner sig troligen på jobb/plugg. Och då: INGEN TYCKER OM MIG LÄNGRE. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR. BUHUUU. BUUHUU. THE BOTTEN IS NÅDD.

Har man inte barn passar det sig utmärkt vid detta tillfälle att antingen gå och lägga sig eller supa ner sig. Har man barn får man dock bita ihop. Gråta när ungen vilar. osv.

Två dagar går. Kanske tre. Sen börjar molvärken i magen. Vafalls! Har jag fått magkatarr? Blödande magsår? VAD KAN DET VARA SOM GÖR ONT!!??

Går på toa. Jaha. Hej mens!

Att gråta tysta tårar.

Jag har länge velat kunna gråta tysta tårar. De tårar som bara faller ner utan att en gör det minsta väsen av sig. Jag minns att jag läst om detta, förmodligen i någon tonårsbok eller tidning. Men det har liksom alltid slutat i samma resultat.

T.ex Sitter och skriver vad som kan tänkas vara ett kärleksbrev i ren desperation till någon som inte ville ha mig. (Jag var säkert runt 15-16 år) Först rinner det ett par droppar på brevet, sen mer och till slut lite snor. Hulkandet vet inga gränser.

Och värst har alltid det där hulkandet varit. Jag kan t.ex inte prata i telefon över huvud taget när jag gråter. Det kan låta såhär ungefär: Jo, buuuhuuu buuhuuuu haalfold ns buuhuubuu buuhuu. Personen i andra änden ba:? (Vet alltså ens ej varför jag är ledsen)

Min fråga är således: Kan man gråta utan att hulka? Kan man lära sig att gråta och samtidigt prata i telefon? Är dom tysta tårarna bara en myt?

Ett av kanske de svåraste inläggen att skriva.

Igår var det farsdag. Roger fick inte så värst mycket, frukost och en teckning av Hannes. (men han var nöjd i varje fall)

Jag tänkte lite kring min egna pappa. Han är ju som bekant död sen massa år tillbaka och jag funderade på om jag skulle skriva ett hyllningsinlägg. Men faktum är, att han var egentligen en skitpappa. Jag saknar honom och kommer alltid älska honom.

När jag var, äh, jag kommer inte ens ihåg hur gammal jag var, men inte så jättegammal, kanske sju-åtta år, möjligen tidigare, valde han att flytta till Eskilstuna. Vilket från oss var kanske 50 mil bort. Han valde att flytta 50 mil bort när han hade fyra barn. Hur logiskt är det? Hur mycket ansvar känner man då att man tar? Hur skulle jag reagera om jag och Roger separerar och han bestämmer sig för att flytta 50 mil från Hannes? Det skulle ju liksom aldrig hända.

När jag var 12 glömde jag bort hans födelsedag. Hans fru tyckte det var skitdåligt och tänk om dom skulle glömma bort min födelsedag?! Jag var för helvete 12 år. Jag visste fan inte ens när min mamma fyllde år. (fick säkert påminnelser av både henne och syskonen) Han tog aldrig någon fight om oss. Stod aldrig upp för oss. Skrev ett vykort då och då. "present kommer sen".

Jag vet inte ens vad han var för slags person. Jag kände honom aldrig. Det jag minns är bara att han aldrig fanns där. Och varför ska en sån person hyllas på farsdag? Farsdag bör handla om engagemang. Att vara en bra pappa, en pappa som finns där. Inte bara är pappa på papper.

Livet rullar på.

Nu är flytten gjord. Bott i Trosa i en vecka drygt. Det har varit en mindre härlig vecka dock som började med att Hannes blev sjuk som sedan hoppade över till mig. Det ljuvliga småbarnslivet!

Gigantiska beslut har fattats!

- jag ska börja plugga igen
- jag ska börja träna igen
- jag ska sluta röka igen

Så länge jag lyckas med ett mål är jag nöjd. Sen får resten bli en bonus.

Nu ska jag klä på bebis för en promenad.

Hejsvejs!

Könande av barn och duktighets.

Det här kommer vara lite rannsakande. En del av det i varje fall.

Jag är mån om att bli respekterad för att jag fostrar Hannes så "könlöst" som möjligt. Med könlöst menar jag alltså inte enbart mörka färger och jag kallar honom definitivt inte cool eller tuff. Däremot märker jag att jag har svårt att respektera föräldrar som definitivt könar sina barn. Klär sina små bebisar i de mest opraktiska utstyrslarna ever. Jag blir irriterad. Nu har jag ju blivit medveten om det och försöker tänka på det. Alla gör så gott en kan och alla fostrar på sina egna vis och vad en anser är rätt.

Jag har läst lite om att duktig:a sina barn. Att dom är duktiga i alla olika sammanhang. Äter upp maten, klär sig själva, ritat nåt på ett papper osv. Däremot måste jag läsa mer om det för att kunna förklara och övertyga. Jag vet hur jag tänker men jag kan verkligen inte riktigt förklara än. Mer än att jag tror att det lätt blir prestationsångest. Att hela tiden måste vara duktig. Det måste ju finnas andra begrepp än just duktig?

Nåja, jag vet iaf vad jag vill lära mig mer om.

Det märkliga livet.

Denna veckan har sambon varit hemma. Sammanbrottet, väggen, har funnits alldeles för nära. Rakt i ansiktet t.om. Det har varit skönt och väldigt befriande att ha haft honom hemma. Han har styrt nästan allting och jag har bara lunkat här i princip.

I tisdags åt jag frukost med A. Vi möttes halv åtta (HALV ÅTTA!) på plattan och gick sen vidare till nåt hotell. (kommer ej ihåg vilket) Där käkades hotellfrukost. Alltså, detta att betala 85 kr och sen äter man två frallor och en pannkaka. Haha. Men det var mysigt och välbehövligt.

Igår träffade jag en gammal vän igen. Vi har varit astjuriga på varandra i över ett år. Helt jävla galet. Innan jag tog kontakt med henne hade jag gått omkring ett tag och funderat på detta. När min vän gick bort i våras blev hela livet så påtagligt. Livet är för kort helt enkelt. Och på nåt sätt var det som att slussas tillbaka till våren/sommaren förra året. Som att inget hade hänt. Och det var skönt att få sitta med henne igen med en kopp kaffe och tjata och skratta.

Idag ska jag hänga med M och A. Vi ska äta ost, skinkor, korvar och mängder av grönsaker och frukter. Kanske att det slinker ner ett glas vin. Jag har inte riktigt bestämt mig än. Eftersom psyket är som det är just nu vet jag inte om vin är så himla bra men å andra sidan är detta sista tillfället innan jag flyttar (och innan det blir väldigt komplicerat att ses en hel kväll utan bussar eller tåg som måste passas) så tänker jag att jag nog kan offra mig. Dessutom mår jag lite bättre psykiskt än jag gjorde i början på veckan.

Nu vaknar liten bebis så nu ska jag in och hämta honom innan sambon vaknar. Om jag hinner. Hejsvejs!

Hej hej.

Jag mår inte så bra. Jag är sönderstressad. Flytt om två veckor, ta hand om bebis och ett jobb som inte kan enas om hur mycket pengar jag ska betala tillbaka.

Inatt vaknade jag av magvärken. Det gjorde så vansinnigt ont under brösten. Som ett bälte ungefär. Nu svider det som fan. Ska skicka sambon till apoteket i hopp om att omeprazol kan hjälpa en aning.

Det är inte så kul det här.

Att vara sårbar.

Det är inte alltid lätt att vara min sambo. Jag är väldigt ofta orättvis mot honom och på nåt sätt "straffar" jag också honom för att han är den enda jag umgås med. På ett ungefär.

Han axlar liksom inte bara rollen att vara min älskade utan även rollen som min mamma, min syster, min systerdotter och alla mina vänner. Jag ska försöka förklara.

Jag har två vänner här som jag umgås med. Och vi umgås kanske var tredje vecka. Ibland mer sällan ibland mer ofta. Det beror lite på tid osv. Det är väl egentligen inte helt konstigt, vi har alla varsitt liv med olika innehåll och då blir det att vi ses när det går.

Resten bor väldigt långt bort. Vi åker förvisso ofta iväg på helgerna. Vi åker till hans mamma, hans bröder och ibland hans kusin mfl. Men dom är liksom inte mina. 

Det är ju inte på något sätt hans fel. Det är inte hans fel att jag flyttade hit, att han träffade mig (jo lite förvisso) men det ska egentligen inte ligga på honom.

Jag ställer rätt höga krav på honom och inte sällan gnäller/skäller jag på honom för saker han inte rår på. Det gör mig ont att jag gör så och det gör mig ännu mer ont att jag så ofta känner mig så vansinnigt ensam. Och det finns inget någon kan göra åt det.

Men som jag önskar att båda våra familjer och våra vänner kunde bo på samma ort. Att bara kunde gå över till bestie och dricka kaffe, gå en kväll till syrran och dricka vin, få hänga med systerdotter och lyssna på hennes eskapader, äta söndagsmiddag hos mamma.

Nåja. Vad är väl en bal på slottet?

Feminism.

Det som oftast kopplas samman med feminism är t.ex "manshat", "varför heter det feminism och inte jämställdhet", "det är en sekt som vill utplåna alla vita män från jorden"

Jag skulle vilja komma med svar på varenda påstående. Och är man man, och för den delen kvinna, och vill veta mer kan man lyssna och försöka lära sig något. Ta till sig av det som sägs.
Feminism är inte bara för män. Feminism är för alla. Feminism har olika grenar. (orkar verkligen inte skriva om alla men här kan man läsa allt.

Feminism betyder olika beroende på vem du pratar med men i det stora hela har det samma innebörd.
Att det finns ett patriarkat, att kvinnan är underordnad mannen, att kvinnan tjänar orimligt i förhållande till mannen. Är det ett hittepå? Nja, det beror ju lite på vart man tittar.

Att några ropar "jag hatar män" är i sig inte särskilt öppnande för en dialog, eller något som gör det lustfyllt för män att hoppa på feminism-tåget. Men man kan också fråga sig varför. Varför hatar en del män? Kan det bero på att 98% av sexuellt våld görs av män? Otryggheten att inte kunna gå hem när det blivit mörkt pga att man blivit lärd att akta sig för våldtäktsmän? Ofta tror jag det är en frustration som bidrar. Om en kollar på näthatet mot kvinnor som finns, på twitter, facebook, flashback och inte minst artiklar om kvinnor som säger emot någon/något som "bara är ett skämt".

Och män som är snälla? Jamen det är skitbra! Det är underbart och ta inte åt dig när någon skriker ut sitt manshat. Stäng öronen och tänk att den personen har säkert genomgått något fruktansvärt och orkar bara inte mer. Och säg emot när någon drar ett våldtäkts-skämt, säg emot när någon drar ett skämt om att kvinnor är si eller så och för den delen, även när det dras skämt om den stereotypiske mannen.

Att skriva inlägg för att sedan radera.

Är vad jag sysslat med de senaste dagarna. Jag klickar upp bloggen, skriver en rubrik, några rader printas ner men sen händer något, oftast kan det ha med ett barn att göra så då hamnar fokuset på något annat och allt glöms bort.

Nu sitter bebis och tittar på barnprogram. Jag dricker kaffe och passar på att surfa lite grann. Det börjar snart vankas frukost för herrn så jag försöker skriva i raketfart.

Så. 1:a november flyttar vi. Har kollat med hyresgästerna i den andra lägenheten om det går bra att vi flyttar in två veckor tidigare (dom flyttar tre veckor tidigare nämligen) men det visar sig. Uppsägningen är klar. En härlig liten skuld på 7000 kr fick jag som avskedspresent. Men facket är inblandat så vi får se hur det slutar.

Alltså. Det är lite vemodigt det här. Men samtidigt har ett nytt liv börjat och vad passar då inte bättre med en helomstart?

Nähä hörrni. Dags att fylla på kaffekoppen så jag överlever dagen. Tjipp tjipp!

Underbara PMS:en.

På en gång märker jag när PMS:en kommit för att hälsa på. Humöret är ostadigt, känslorna är ur funktion och tankarna är allt annat än sunda.

Jag skulle behöva ett rum fullt med bomull. Som jag kan bada i. Bomull och öl. Eller nej, ölen är utesluten nu för tiden. Bomull och ljuv musik. Ett  badkar fullt med skum. Och tid. Massa tid. Att bara vara. Och vila.

Nej, ungen gal. hejdå.

Jamen hej.

Sjukt längesen, va! Hej på er! Saknat mig? Vi har haft semester. Semestern bestod av en tripp till min kära mor och sedan åkte vi till Säffle och bodde i en mysig liten stuga och hängde med Gabbi.

Efter det har vi hängt här i krokarna. Åkt fram och tillbaka till Trosa, hängt med vänner, badat, spelat minigolf osv osv. Bebisen börjar bli STOR. Eller ja, viktmässigt är han gigantisk (hehe) men med allt. Han bestämmer vad han vill göra. Inte alls bara ligga på armen och hänga längre. Både mysigt och tråkigt.

Vi har ju storslagna planer vettni. Jag tänker inte gå in i detalj än förrän allt är uppstyrt. En vet ju inte vad för pratkvarnar som läser. HEHEHE. (sorry, men sant)

Nu, nu, ska jag röka för snart kommer lilla barnet vakna. HEJ HOPP.



                                                                   From this: 

                                                                           To this:

Varning för gnäll.

Jo, jag vet att jag måste börja träna. Det har jag varit medveten om ett par år nu.

I förrgår vaknade jag och hade ont i ryggen, dock inte så farligt så jag tänkte att det säkert skulle gå över. Bara jag sitter rätt och lyfter rätt. Vi plockade bort en av våra bäddmadrasser som är sjukt mjuka och igår kändes ryggen lite bättre. 

Idag vaknade jag och hade jätteont. Verkligen sjukt jävla ont. Smörjde med voltaren men inget hände. Nu är det så jävla illa att jag knappt kommer ur soffan. Jag vet inte hur jag ska kunna bära min unge alls. Och jag vet att sambon har så jävla mycket på jobbet att jag helt enkelt inte kan be honom att komma hem. 

Ska googla gym som har barnvakter. Så kanske jag kan börja träna nånstans på dagarna och ta med mig ungen.

Lördag.

Jag har fått kramas med världens bästa människa! I torsdags! Fy fan! Längtet efter det alltså!

Idag är det lördag. Vi ska på studenttjosanfräsan. Sen vet jag inte mer. Förmodligen ska jag laga texmexsoppa. Då måste vi köpa baguetter också. Ja, så får det bli.

Jag har varit uppe sen sex idag. Väldigt tidigt. Skyller på min snarkande sambo. Fast helt hans fel är det inte. Jag kunde kastat ut honom men då var det redan försent. Då hade jag ändå inte kunnat somna om. Men jag fick vila en stund nyss. Det var behövligt.

Nu ska jag sluta skriva tramsinlägg. Hejdå.

Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig.

Jag har en klump i magen. En klump som växer sig större varenda gång jag ska sova. Minnen, tankar och bilder dyker upp på näthinnan när jag sluter ögonen vilket gör att jag har svårare att somna.
Det är konstigt att livet går vidare, att man måste få det att gå vidare när någon försvinner.

Efter begravningen blev allt så mycket värre. Det blev sant. På riktigt. Han finns inte mer. Det är så himla svårt att förklara vem han var för mig. Dels är det svårt för jag vill inte att det ska bli någon slags kärleksförklaring, dels är det svårt eftersom det helt enkelt var en komplicerad relation vi hade.

Jag bröt med honom under sommaren 2012. För allt var så infekterat. Jag var hans öron, jag lyssnade han pratade. Jag stod här och han kom när han behövde prata. (eller ja, ringde eftersom han bodde i borås) Och det var inte ömsesidigt. Fast å andra sidan är det så det är för någon som missbrukar. Då är inget ömsesidigt. Men jag stod ut tills jag inte stod ut mer. Tills jag var tvungen att ta hand om min egna brustna själ. Och jag ångrar inte det idag. För det var tvunget.

Men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Han ryms där tillsammans med alla andra som har betytt något för mig. Och med dom som fortfarande betyder något. När det inte längre gör lika ont kanske jag kan le åt minnena.

Och lite glada saker.

NÄSTA VECKA KOMMER VÄRLDENS BÄSTA MÄNNISKA HEM!

Min unge har börjat vända sig. Dock i soffan än så länge men ändå! :))))

I hjärtat bor det sorg.

Jag har varit i Borås sen igår. Idag tog vi farväl av min vän som gått bort. Det var tungt, vackert och oerhört sorgligt. Hans barn hade skrivit varsitt brev som prästen läste upp.

När Utan dina andetag spelades grät jag som ett barn. Det var han som fick mig att börja lyssna på Kent.

Jag fick skjuts till stationen, radion var på och Lalehs some die young spelades och då log jag lite. Det var en låt jag förknippar med honom. Jag tog det som ett tecken. (typiskt mig, letar alltid tecken från dom döda.)

Och inte nog med att det var begravning så var jag också bakis. Det har helt enkelt varit en skitdag och nu längtar jag hem till min sambo och son. Sambon ska jag pussa och krama sönder när jag kommer hem. Sonen får vänta tills imorgon.

När det blåser på månen.

Idag fick jag ett overkligt sug efter att gå på kentfest. Den ska hållas till javaddetnuvarnånstans. Jag har förut sagt att jag tröttnat att gå på konsert, att stå och trängas med folk som knuffas och spottar. (okej, dom spottar kanske inte) Men det kan väl ändå inte gälla Kent? NÄÄÄ! Iaf, självklart finns det tre hinder.

1. Vi ska på studenttjofräs. Sambons brorson tar studenten plus fyller 20.
2. Har ingen att gå med. Har gått förut på konsert alldeles allena och det gick väl bra men detta är lite längre än en konsert.
3. No money, no funny. Inte en enda stål kvar till nöjen.

Så. Jag gråter lite inombords.

Tröttheten ett faktum.

Sover man sämre när man har mens? Det känns som jag har varit mer lättväckt denna vecka än någon annan vecka. Ja, nåja, allt är ju relativt såklart men jag har iaf sovit asdåligt. Vaknar för ingenting. Imorse (det är ju för fan fortfarande morgon!) vaknade jag redan vid fem av att sambon snarkade. Var uppe och fixade kaffe kvart i sex. Nu väntar jag på att syrran min ska vakna så vi kan köra vårt obligatoriska lördagssamtal.

Ja, det var väl allt för denna gången. Hejdå.

Ups and downs.

En onsdag. En onsdag som alla andra jävla onsdagar och som alla andra jävla veckodagar. Idag är väl ingen sämre dag. Igår var det dock det. Ungen bestämde sig för att klä på sig sitt allra sämsta humör och behöll det på hela dagen. För att han skulle sova var jag tvungen att gå ut och gå så tre promenader blev det innan sambon kom hem. Jaja, jag får ju röra på mig i varje fall.

Det är konstigt det där. Att så många gånger tänka fruktansvärda tankar som sedan förvandlas till skuldkänslor och en undran kring hur en kunde bli så arg när ungen väl har somnat.

Efter idag är sambon långledig. Tors-sönd. Fantastiskt. Och fullt upp hela helgen. Farandes hitan och ditan. Men roligt. Det är roligt att ha saker att göra.

Igår sa jag till sambon att det kommer bli skönt när han vågar åka själv med ungen för då kan dom åka iväg ett par timmar en lördag typ. Sen tänkte jag kring det ett tag och kom fram till att jag egentligen inte vill det utan mest bara när ungen har haft en sån dag som han hade igår. Såna dagar vill jag helst flytta hemifrån ett tag.

Men allra mest vill jag ju såklart umgås med dom på helgen. Då hinner jag inte bli så trött eftersom vi båda är med och kan ta hand om ungen.

<3

"vi måste prata om invandringen"

Ja, det kanske vi måste. Men vi måste också prata om rasismen. Varför stegrar den så? Och inte bara i Sverige. Den gör mig rädd. Vem vet vad som kan hända?

När förvandlades medmänskligheten till bry dig bara om dig själv? Varför ser vissa människor sig förmer andra?

Jag bara undrar vad som händer. Vill jag ens bo kvar här i detta kalla klimat?

Sprida politiska budskap på försvarslösa bebisar.

Igår la jag upp en bild på Hannes där han hade på sig en body som det stod "the future of feminism" på. Jag gillar den och jag tänker pränta in sunda värderingar i honom. Jag fick en kommentar som löd i stil med "är det inte osmakligt att sprida politiska budskap på en försvarslös bebis".

Först blev jag ställd. Hur menar hen egentligen? Jag vill såklart att min unge ska bli feminist. Oavsett om han så röstar på moderaterna som socialdemokraterna som fi. Feminismen i sig känner jag handlar om mer än politik även om det absolut är politiskt.

Sen blev jag självklart stött också. Det här är en bild på min underbara bebis. Har en åsikter kring hur jag klär min unge kan man ta det privat med mig. Sen kom försvaret att det var ju bara hens åsikter. Och det är ju synd att jag inte är smartast förrän lång tid efter. Men jag kom på flera timmar senare att det var väl ändå inte en åsikt som framfördes? "är det inte osmakligt.." är väl snarare ett påstående än en åsikt? Och sen blev jag såklart irriterad över att personen i fråga vräkte ur sig sin åsikt utan att jag bett om den. (JA, vi har yttrandefrihet. I KNOW! Men still, min unge!)

Vad jag mest vill ha sagt är. Att vill man nu framföra sin åsikt om hur jag klär min unge, ta det då privat med mig.

Eftersom jag aldrig skulle komma på tanken att säga min åsikt om hur andra klär sina barn om dom inte ber mig. (och det där är ju också ett problem, att man förväntar sig att bli behandlad tillbaka som man behandlar andra. då förutsätter man ju att alla är som en själv och det går ju inte heller fast det hör egentligen inte hit)

Så, nu har jag fått ur mig detta. Tack och hej.

när man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på.

Det är fan skitdrygt. Jag har hamnat i helt fel föräldragrupp. Jag passar så verkligen inte in och jag sitter där och bara önskar att jag fick gå hem. Vilket vi till slut gjorde när jag inte orkade samtala mer med någons mamma. (alltså mormorn till barnet) Det är svårt att sätta ord på vad som gör att jag verkligen inte trivs men jag tror det har en del med att man redan första ögonkastet ser att det finns liksom ingen gemensam nämnare alls förutom barnen. Alla är första-gångs-morsor.

Samtidigt vill jag att Hannes ska kunna få en social bit också. Inte bara mamma och pappa. Men när jag är så vansinnigt tömd på energi så vet jag inte. Han kommer ju trots allt börja förskolan en vacker dag.

Men alltså. Jag kommer hem därifrån och är så jävla tjurig. Jag känner mig inte inkluderad. Ingen pratar med mig. (förutom nåns mamma då) Jag sitter där och gör samma sak som hemma, pratar med Hannes, med den lilla (stora) skillnaden att här är jag avslappnad.

Förra gången var det nån som tog för givet att Hannes var en tjej för att han hade vit body med rosa lejon på. Han hade ett par grönrandiga byxor och en svart kofta så merparten av hans kläder var "pojkiga" men det visar också att det är mer accepterat att flickor har pojkfärger än tvärtom. Och det stör mig också. Det stör mig alltså inte att någon trodde han var tjej, jag bryr mig inte och jag tror inte Hannes bryr sig särskilt mycket heller.

Nej, det här blev bara jävligt flummigt så jag går och fixar i köket istället. (man får ju passssssssssa på när ungen sover)

Där sorgen bor bor även glädjen.

Jag önskar att jag bara kunde glömma bort att det gör ont. Gräva ner det och låta det ligga där. Men tyvärr är det inte så enkelt. Dock fyllde jag år igår och blev uppvaktad med massa grattis på fejjan (hurra för att det noteras så en får mer grattisar där!), kaffeochtårtbesök, skype med världens bästa, tårta, blommor och god middag.

Det är så enkelt egentligen, att visa tacksamhet. Tacksamhet över vilket bra liv jag har fått mot vad jag har haft. Att jag har världens bästa vänner och nu har jag även världens bästa familj.

Och även om det mörka molnet befinner sig ovanför mitt huvud har jag ändå förmågan att le. Tack.

Let the wind carry you home.

Beyond the suffering you've known
I hope you find your way
may you never be broken again

Vägen en går på är aldrig nånsin helt rak. Det svänger till och ibland blir svängarna lite för snäva och en snubblar till, famlar runt och vet inte riktigt hur en ska lyckas bli stabil. Men då är det skönt att ha vänner och familj som stöttar upp en tills en kan stå på egna ben.
Dödsfall är aldrig roligt. Det är aldrig roligt att förlora en person som betytt så himla mycket. Även om det är en person som en kanske inte haft kontakt med på länge så har den alltid funnits i hjärtat.
Och smärtan som en anar bodde i hjärtat hos personen gjorde livet outhärdligt.

Det är ledsamt. Och det gör ont. Och jag hoppas så innerligt att det finns ett liv efter detta, att mina vänner som är borta möts igen.

Hjärtat i kras.

Först vaknade jag och var bakis och förbannad för att det är så jävla många trångsynta människor som hånar en människa som inte följer normen.

Sen fortsatte jag läsa på fejjan. Och rätt var det är ser jag att en gammal vän dött. En vän jag stod nära för ett par år sen. En vän jag har ett långt förflutet med. Och han är bara en i raden av alla vänner jag förlorat de senaste åren. Det gör ont i hjärtat för jag hade hoppats att hans liv ordnat upp sig. Det gör ont i hjärtat att vi förlorat en fantastisk människa.

Vila i frid Magnus.

Sånt man inte får prata om. Helst är allt perfekt hela tiden. Men. Perfekt? Finns det något sånt?

Skuldkänslor som sliter och drar i en när det blir som värst. Den typiskt dåliga dagen är här. Vilket innebär att ens älskade unge skriker och skriker. I förtvivlan gör en allt en kan för att ungen ska bli nöjd och tyst och allra helst sova en stund. Men ingenting funkar. Skriket tystnar inte. Det blir bara högre och högre och frustration byts till ilska. Varför kan hen inte bara vara tyst? En liten jävla stund iaf!

Så man lägger ungen i vagnen så att en själv kan gå iväg och andas. Man stänger in sig i sovrummet, sätter sig på sängen för att andas samtidigt som en gråter för att en känner sig så jävla misslyckad och förbannad och samtidigt hör man bebisen skrikgråta därute.

En riktig andningspaus. En paus från livet. Och det får man inte önska sig heller. Allra minst skriva att man önskar sig det. För då är man också dålig. Och man har faktiskt valt själv att skaffa barn.

Men sen infaller det. Då bebisen somnar. Och man tittar på det lilla livet. Det vackraste som finns. Dom små ögonlocken som är stängda och lugnet som strålar ut. Bebisen är nöjd och en undrar varför en blev så arg. Vart är tålamodet?

Och efter en kvart börjar det om.

(tack gode gud för att det inte är så här varje dag)

Tid till fundering.

Jag har funderat en hel del den senaste tiden. Främst på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Det lutar åt att jag ska börja plugga nästa år. Jag ska ringa lite skolor och se vad de har för krav för att en ska börja läsa deras program.

Mycket spännande. Jag gillar mitt jobb, typ, men jag vill dels jobba med något intressant och dels vill jag jobba vettiga tider.

Så. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe under tiden min unge sover. Misstänker att han kommer vakna strax då vagnen skumpar runt.

För evigt mitt hjärta.

Återigen måndag.

Det är alltid lika tråkigt när måndagen kommer och det är dags för min sambo att jobba igen. Nu har jag dock bestämt mig för att börja motionera lite och det som är så himla bra är att tio minuter bort finns en mördarbacke, så dit ska jag gå varje dag och gå ner för och sedan uppför för att förhoppningsvis få lite bättre kondis.

Sen är det ju bra att ha en bebis som inte nöjer sig med att ligga inne en hel dag så ut måste vi. Går ut ca tre gånger under tiden sambon är på jobbet. Två promenader brukar vara i det kortaste laget men har lite olika rundor som tar ca 30-45 minuter och det är bra för då lyckas bebisen somna gott.

Nu är det färdigtjatat om promenader. Vi kan prata lite om bebis. Nacken är fortfarande lite slapp och det är fortfarande lika läskigt. Magen är sådär. Mycket bättre än i början men fortfarande inte helt hundra. Men vi kör på med minifom och NAN HA, som ska vara den bästa ersättningen för hårda magar. (Och det är den vill jag lova)
Men det bästa av allt. Bebisen har börjat skratta mycket. Nästan hela tiden bara man tittar på honom och gör lite konstiga ljud. Och han har dessutom börjat uppskatta sin babysitter. Så sätter man honom i stolen och låter krabban spela sina melodier för honom sitter han där nöjd i ungefär en halvtimme.

Bebis sover fortfarande så jag passar på att blogga, dricka kaffe och snart ska jag ta en cigg. Det var säkert något mer jag skulle skriva om men det har jag glömt.

Hejdå.

Påskhelg och bakis

I helgen for vi som bekant ner till Skåne. En resa som bör ta sext timmar tog oss nio. Det var nämligen en liten bebis med som inte tyckte det var skitkul att sitta länge i en bil. Men det gick bra, när vi kom fram fick vi middag och sen tog vi en långpromenad så den lilla kunde somna.

På lördagen blev det återigen en långpromenad, denna gång inne i stan. Hur mysigt som helst. Påskmiddag intogs och sen fick mamman (jag) dricka lite öl och vin och pappan fick ha ansvar över liten bebis. (Vilket denna gång var enkelt eftersom han sov i stort sett hela kvällen) När klockan slog fem ville bebis vakna och ha mat. Vi bestämde då att det var lika gott att sätta sig i bilen och fara hem eftersom det inte bara tar sjukt lång tid, vi skulle också på kalas.

Idag är det måndag och röd dag vilket har betytt att sambon fått vara hemma. Solen har lyst över oss och vi har picknickat och tagit promenader.

Nu är dock kvällen snart slut och vi ska se om bebisen har lust att sova i sin säng i natt istället för i vagnen.

Berättar nästa gång hur det gick.

Just det, det var inte ett dugg skitkul att vara bakis. Men det var kul att dricka! Jag blev både flamsig och tramsig. Tur att det inte var några jättemängder jag drog i mig!

Bara en test

Nu ska vi se. Jaha, sedär. Stor ruta för text, inga krusiduller. Hoppas jag. Då ska vi se hur publiceringen funkar.

Hej då.

Cut thursday

Hej hej alla mina tre läsare!

Idag är det skärtorsdag och början på påskhelgen. Igår fick jag hem en läsplatta som jag beställt. Jag har aldrig känt något större behov av att äga en dock skyller jag allt på sambon då han påtalade att jag behövde ny dator snart eftersom jag inte skött om min jag har något vidare. Han tyckte att jag likaväl kunde införskaffa mig en platta vilket jag tyckte lät som en bra grej eftersom jag bara surfar ändå. Så läsplatta och tangentbord skaffades så nu sitter jag med den i knät och skriver. Lite nackdelar finns det ju. T.ex nu när jag bloggar då ser jag inte hela texten utan bara rad för rad. Irri då jag inte kan läsa om smidigt för att se stavfel och liknande. Så ni får ha överseende.

Blev det radbyte nu? Jag vet ju som sagt inte. Tänkte berätta om något äckligt men jag tror jag hoppar det. Tror inte alla vill veta.

Min systerdotter har varit här en vecka. Det har varit jättekul och skönt att kunna få lite hjälp. Har insett att jag borde börja träna eftersom vår bebis växer i rekordfart och har blivit en liten tungis. (igår var vi på jobbet och hälsade på och en person där frågade flera gånger
om han bara var 5 veckor eftersom han var såååååå stor)

Nej, vet ni, jag måste se om det går att fixa till detta. Det går för sjutton inte att se rad för rad. Sjukt irri. (kunde dessutom inte göra mellanslag innan.

Nu kom jag på nåt. Om jag skaffar blogger-appen kanske det funkar bättre?! Ska genast testa. Hejdå!

Sånt som var alldeles onödigt att ta med sig till förlossningen och BB.

Jag vet inte hur mycket jag googlade bb-väskans innehåll dagarna innan jag var beräknad. Säkert ungefär 300 gånger och 300 olika sidor.

Vad som skrevs:
- underkläder såsom trosor och strumpor
-tröjor och byxor
-bindor
-deo
-duschcreme och schampo
-tandborste
-tandkräm
osv osv.

Nu ska jag berätta. Jag tog med mig ett gäng både trosor och strumpor. Använde inte ett enda par av trosorna förutom de jag hade på mig dit. För det ska jag tala om. Går man runt i en binda stor som en vuxenblöja funkar inte riktigt vanliga trosor. BB:s fantastiska nättrosor var underbara! Strumpor var nog ungefär lika använt som trosorna. Det fanns inte riktigt tid att bry sig om. Precis som att duscha. Använde alltså deo ca noll gånger. (duschade faktiskt två gånger, använde dock deras äckliga duschcreme. inte äcklig som äcklig utan luktade verkligen sjukhus)
Bindor. HAHAHAHAHAHAHA. Man blöder som ett blodbad. Bindor funkar verkligen inte. För det första: Som sagt blodbad. För det andra. En kissar ner sig lite titt som tätt.

Så. I princip: det enda viktiga att ta med sig är tandborste och tandkräm. Möjligen stora sköna byxor. (eftersom man kissar ner sig ett par gånger. Och blöder igenom) Och en jävla massa pengar eftersom ens partner eller medföljare springer ca 3 gånger om dagen till pressbyrån för kaffe, cola, snickers och smörgåsar med diverse pålägg.

Världens bästa helg.

Min bästis och nästan hela hennes familj kom hit i fredags för att hälsa på. Igår tog vi oss ut för att vara lite ensamma och strosa runt. Jag vet inte vad som händer när vi träffas men på nåt sätt blir det kortslutning och vi blir åter två jobbiga fjortonåringar som flamsar och tramsar. Det är så befriande på något vis. Vi blandar allvarliga samtal med trams och det är så underbart. Jag skrattade så mycket att jag flera gånger kissade på mig lite. (ja, det beror ju till viss del på att jag har rätt svårt att hålla tätt fortfarande)

Jag har verkligen saknat henne och jag har verkligen saknat att bara få vara. Jag har fått så mycket fantastisk energi att jag klarar mig fram tills jag får träffa nästa bästis som kommer hem i juni.

(och ännu mer energipåfyllnad får jag nästa vecka) (nu känns det som att jag lever igen)

Kropp!

Jag tänker prata om nåt annat än bebisar och föräldraskap idag. Jag ska nämligen prata om kroppen. Främst kvinnokroppen. (för vill någon prata om manskroppen- varsågod!)

En matas av media att en ska vara supersmal, dieter om hur en snabbast går ner i vikt och hur en gör för att få en kändis(kvinnas) kropp. Och det spyr jag på. Jag spyr på lchf, 5:2, GI, och resterande skit. Jag spyr t.om på tallriksmodellen eftersom att det också kan skapa en slags hets. (även fast den möjligen är hälsosammare, men skitsamma, för de som vill blir hälsosammare letar information om det, en behöver inte få det uppkört i ansiktet.)

Sen har vi en annan sida av det. Bilderna på facebook. Vi har t.ex en tecknad bild på en smal kvinna och en mullig kvinna och så står det: Män vill ha (vad det nu står, fick hjärnsläpp) och inte ben

Där antyds det alltså att det är dåligt att vara smal och att kroppen är till för att behaga männen. Och det är också rent idiotiskt. Varför är det just så att kvinnokroppen inte får se ut som ägaren vill? Varför ska en hela tiden känna att en måste göra mer? Antingen gå ner i vikt eller gå upp i vikt. Och varför ska kvinnokroppen behandlas som att den är till för männen? Min kropp är min. Den är inte ens lite min sambos. Sambon ligger med den ibland och skulle den inte duga längre, nä då är inte det mitt problem. Jag kommer aldrig ändra min kropp för att min sambo vill.

Det jag funderar kring är: Kommer hetsen nånsin avta? Kommer kropparna nånsin få se ut som en vill? Kommer kropparna tillhöra ägarna och inte dom som ser på?

(skulle vilja skriva mer och lite mer ingående men det ligger en liten gris i en vagn och gnyr så jag är en gnutta ofokuserad)

hejsan hejsan.

Jag stod ute på balkongen och tog en cigg nyss och begrundade min blogg. Jag funderade ut nåt riktigt smart jag skulle skriva om och meningarna forsade fram. Det är ju typiskt att det alltid gör det när en inte har tillgång till dator för så fort jag satte mig här framför skärmen var allt som bortblåst. "jaha, vad ska jag skriva då?" funderade jag med fingrarna ovanför tangenterna. Inte en aning.

Humöret pendlar fortfarande. Ibland ledsen, ibland glad. Jag har så mycket tid att fundera nu när jag går hemma. Ja, jag har ju gått hemma ett tag men då har alla känslor på nåt sätt varit stabila, jag har längtat efter bebisen och sen har jag nog varit alldeles för trött för att orka känna något särskilt.

Det är också rätt fantastiskt. Med min energi. Jag har orkat göra så himla mycket att det känns som om jag har gjort mer de här veckorna vi har varit hemma än jag gjort under hela graviditeten. Som igår, då fyllde jag diskmaskinen, tvättade två maskiner tvätt, rensade kattlådan, var i Vällingby och shoppade med en sovande bebis och sen en promenad efter det. Nu låter det väl inte särskilt mycket eller särskilt ansträngande men det var något som var helt otänkbart för en två månader sen.

Något mer som är rätt fantastiskt är att det börjar hända saker nu. Imorgon t.ex då kommer bästis hit och hälsar på. Henne har jag inte träffat sen i oktober. Nästa helg kommer min systerdotter osv. Det är så mycket jag ser fram emot nu att jag vill snabbspola. Fast det vill jag ju inte heller för då går det fort tills dom åker hem igen. Jamen ja, iaf.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sen väcka sambon. (han ville gått upp för en timme sen men när jag var inne och väckte honom var det inte alls lika kul som igår att gå upp tidigt. haha, surprise surprise!)

Nu ska vi prata allvar.

Nu när jag har gått hemma i cirka hundra år har jag haft så mycket tid att läsa olika bloggar och oftast går jag in på en tre fyra fem sex samma och några av dom har relativt nyfödda barn. Sånt är alltid lika spännande att läsa men oftast läser en hur perfekt deras tillvaro är. Kärleken till både bebis och partner är strååååålande. Och ja, det känner jag också. Men ibland känner jag precis tvärtom.

Och det känns som att en inte riktigt får känna så. Jag får liksom inte känna att jag vill att bebisen kryper tillbaka in i livmodern för då var det iaf inte någon som skrek. Varför talar ingen mer om det? Om frustrationen när bebisen gallskriker och frustrationen när det känns som att en gör allt själv (fast det såklart inte är så!!)

Det dåliga samvetet kommer och knackar på när jag bara längtar efter att få en dag utan bebis. Nej, vi har inte haft bebisen så länge men jag har varit gravid i ca nio och en halv månad. Så ibland känner jag mig som en usel förälder och en usel partner.

Jag tänker att ni förstår hur jag menar. Att jag inte önskar något annorlunda. Att jag älskar både mitt barn och min partner. Över allt annat.

Bergodalbana.

Söndagmorgon. Uppe före bebis. Har hunnit dricka kaffe och bajsa.

Tänkte bara tala om att tycker en att en har mycket hormoner när en är gravid är det inget mot vad en har efter att bebis är ute. Mest tycker jag synd om mig själv har jag märkt. Så ibland får jag säga till mig själv att skärpa mig.

Nu tror jag dock bebis vaknar så vi får tala mer om detta en annan gång.

Hejdå.

Livet ter sig annorlunda.

Det är fint på nåt vis när en inser att livet tagit såna enorma vändningar. Från att vara ute varannan helg och supa ner sig sitter en nu hemma med en bebis på ena armen och en katt på andra medan sambon hänger med huvudet på ena axeln.

Vänner som spenderar helgen likadant som en själv eller är på enorma äventyr i livet eller som vanligt knatar till jobbet för att göra sitt levebröd.

Lite som den där reklamen ni vet, den där en kvinna berättar om att det är okej att byta ut vilda festkvällar till ett par glas vin osv. (kommer dock inte ihåg vad för reklam det var)

Det gnyr från vagnen, en bebis försöker bajsa. Ute skiner solen äntligen och jag orkar plocka och dona och till och med böja mig ner för att plocka upp något på golvet utan att stånka som en pensionär.

Livet. Jag älskar livet.

Första dagen.

Idag var första dagen utan sambon hemma. Den har varit smärre kaotisk. Bebis har skrikit och gråtit varannan kvart ungefär. Jag har varit ute på promenad, bytt blöja och matat. Sen har även jag gråtit. Ca en timme av dagen medan bebis sov. Ja, för det var först vid två som han somnade ordentligt. Har inte vaknat än förutom att han har gnytt lite. Mår väl sådär just nu. Rörigt i huvudet och rörigt i själen. Men hey, det löser ju sig.

Livet från den ljusa sidan.

Idag lät vi pappan ta sovmorgon. Bebis har fått mat och ny blöja och sover nu gott i vagnen. Vad passar då bättre än att blogga lite och dricka kaffe? Inte möe!

Bluesen sitter fortfarande i fast inte hela tiden. Det pendlar upp och ner mest hela tiden. Imorgon börjar sambon jobba igen efter att ha varit hemma nästan en månad tror jag fasen att det blev till slut. Läskigt som sjutton men det ska nog gå bra.

Katterna lever jävelen i köket så det är väl bäst att jag styr upp detta innan något går sönder.

Men först en låt.

När man ropar hej.

Ja, det var visst jag som skrev om nöjd bebis igår. Det skulle jag ju aldrig gjort. Skriken ekade i timmar och han ville inte sova alls. De gånger han somnade var på promenaderna. Sambon tog en promenad och somnade på två sekunder, när dom sedan kom in igen vaknade han på en gång. Sen tog vi en till promenad och samma visa då. Vi tänkte att det kanske har med d-dropparna att göra som vi fick av BVC-tanten. Så vi har beställt andra från apoteket och börjat använda magdroppar.

Vill ju inte att han ska ha ont. Dock sov han som en stock i natt. Fem timmar innan han vaknade upp för mat. Det var iaf skönt. Sömnen blir inte så lidande. Det är svårt det här. En vill göra sitt bästa och så kommer såna här hinder. Jag är bara tacksam över att sambon är hemma fortfarande. En blir så himla maktlös när allt provats. Blöjbyte, matning, rapning, magmassage, bad och inget funkar. Då blir det att traska runt på honom.

Ja, det var väl inte den glammiga sidan av mammalivet men det hade jag inte räknat med heller. Att allt skulle gå som på räls.

Nu börjar det snart skrikas igen hör jag.

Hejdå.

Är bluesen på intåg månne?

Vaknade imorse och kände mig konstig. Gråtig och lite halvtaskig. Saknar mina vänner. Känner mig lite ensam trots att jag har min sambo hemma än så länge.

Igår var BVC-tanten här. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om henne. Hon tjatade om amningen. Jag tänker att han får bröstmjölk, borde inte det räcka? Dessutom är han oftast nöjd (förutom tidigare idag) efter ett mål mat och somnar gott. Vaknar var tredje timme osv.

Jag längtar tills jag slutar blöda och läcka urin. Kan inte göra riktiga knipövningar än då stygnen fortfarande gör lite ont. Jag längtar tills på fredag då Malin kommer hit. Jag längtar tills första helgen i april då Linda kommer hit. Jag längtar till elfte april då min systerdotter kommer hit och till påskhelgen då vi åker ner till syrran. Jag längtar till juni då Angelica kommer hem igen. Jag längtar tills jag får träffa Gabbi igen, gud vet när det blir.

Längtan tar många former.

Nu måste jag äta frukost och en huvudvärkstablett. Hejdå.

Sånt som jag sa att jag inte skulle göra men gjort och tvärtom.

Först kan vi börja med bilder. Jag skulle inte lägga ut några bilder på nätet sa jag. Jag är såklart fortfarande delad till det men jag tänker att en kan ju välja med omsorg vad för slags bilder som läggs upp. Dessutom är han så fantastisk att jag inte kan låta bli!

Utseende. Bekräftelsen. Herregud, jag använder söt i nästintill varenda mening när jag pratar med honom. Å andra sidan förstår han inte betydelsen i det än och å tredje sidan ÄR han så himla söt så jag dör lite varje gång jag tittar på honom.

Inte ge råd till andra. Det har jag råkat göra. Utan att bli ombedd. Måste genast sluta med det. Och be om ursäkt för det. (vet själv hur jävla arg jag var på alla goda råd som jag inte bett om)

När jag var gravid och läste om folk som fött som saknat sina magar sa jag att nä fy fan det kommer jag aldrig göra. Det ska bli sååååååååååå skönt att bli av med magen. Nu: Åh vad jag kan sakna att ligga och klappa på magen under tiden som bebis sparkar och har sig. Lite separationsångest skulle jag vilja säga.

Nej, jag kommer inte vara en perfekt förälder. Så är det bara. Däremot kommer jag göra mitt allra bästa för att han ska vara trygg och säker och känna sig vansinnigt älskad.

Nu ni!

ÄNTLIGEN, äntligen har jag fått min bebis. Jag tänkte att ni ska få veta allt om min förlossning. Och jag menar allt. HÖHÖ!

Det började med att jag som vanligt var på kontroll hos min barnmorska. Hon tyckte jag såg lite plufsig ut (mer än vanligt), lite för högt blodtryck och lite protein i mitt urin. Vilket då kan leda till havandeskapsförgiftning som jag skrev om nedan. I tisdags (4:e mars) blev jag då skickad till Danderyd. Jag tar inte hela den historien eftersom jag redan skrivit om den. Allt såg okej ut men jag fick ändå en tid för kontroll igen på fredagen samma vecka.

Jag och sambon tar vårt pick och pack och åker till Danderyd. Först in och ta blodprov och sen upp för att göra ctg. (för er som inte vet vad ctg är så är det en grej man har runt magen för att mäta bebisens hjärtljud) Blodtrycket var fortfarande lite för högt så jag fick blodtryckssänkande vilket hjälpte. Det gjordes ett tillväxtultraljud för att se så bebisen hade tillräckligt med fostervatten hos sig och något annat som jag faktiskt inte kommer ihåg.

Efter kontroll av underliv (för att se hur mogen min livmodertapp är och se om jag är öppen något) och reflexer (av anledning jag har ingen aning) så beslutas det att jag ska läggas in. Antagligen delvis pga mitt höga blodtryck. Det är fullt på förlossningsavdelningen så jag förpassas till ett rum på en eftervårdsavdelning. Sambon får givetvis vara med, jag hade aldrig låtit han lämna min sida.

På lördag kl 7 vaknar vi upp och en sköterska kommer in för att meddela att vi har fått plats på förlossningen. Med skräckblandad förtjusning packar vi våra saker och rör oss dit. Återigen kollas ctg och klockan tio kommer en läkare och beslutar att vi ska sätta igång och börjar således med att sätta in en ballong i mitt underliv för att kroppen ska tro att det är ett bebishuvud och börja öppna sig. Klockan ett plockas ballongen ur och jag är då öppen 3 cm.

Nu ska det sättas värkstimulerande dropp för att ge mig värkar. Det känns okej, början blir lugn och fin. Dosen ökas successivt med 20 varje gång så vi började på 20 och var 20e min höjs det. Efter ett par timmar är dosen uppe i 180 och jävlar i min lilla låda vad ont jag har. Döden är nära och lustgasen sitter fast som en sugpropp kring min mun. Där nånstans, i allt onda, försvinner jag. Jag hör ingen prata och jag ser ingen. Jag har helt enkelt bara så jävla ont. Nånstans långt långt bort hör jag någon fråga om epiduralen. Ja tack är allt jag får fram. Narkosläkaren kommer in och pratar. Jag vet inte om jag svarar men efter ett tag är det som att lugnet sköljer genom kroppen. Jag sitter upp och bara stirrar rätt ut. Sen kommer det. Spyan. Eller spyorna. Tre gånger. Rakt ut.

Men det var det värt. Det var så skönt att få epiduralen att jag hellre vill skicka blommor till narkosläkaren än barnmorskorna. (kommer ej göra det såklart) Klockan är nu runt 22 och jag blir kontrollerad för att se hur öppen jag. 5 cm får jag höra. FEM CENTIMETER?! INTE MER? Fy fan vad besviken jag var. En ny barnmorska kommer för att ta över nattpasset och vi får vila. Sover inte jättemycket men slumrar en del och det är så himla skönt. Sen börjar nästa helvete.

Trycket mot röven. Känslan att bajsa på sig är så nära och jag bönar och ber att få gå på toa. Okej sa hon men ta inte i så bebisen hamnar i toaletten. Blir såklart nervös när hon säger sådär så nåt bajsande blir det inte. Klockan 02 ca börjar trycket bli värre och värre. Jag skriker att jag klarar inte mer, det gör så ont. Barnmorskan kontrollerar om allt är klart och jag är öppen tio cm, tappen är mogen däremot är bebisens huvud inte riktigt nere än så börja krysta får jag inte.

Jag fortsätter skrika och gnälla och böna och be. Hon säger okej vi provar men det syntes tydligt att hon inte var överförtjust i det men jag orkade inte bry mig. Hon och en annan barnmorska står nere vid fötterna för att vägleda mig. När jag ska börja ta i skriker jag rakt ut och oj vilken åthutning jag fick. Inte skrika! Nähä! Men lägg er här själva då och försök se hur enkelt det är att inte skrika! Sa jag aldrig. Jag säger till att nej, det här går inte. Jag klarar inte det. Vi får sluta. Barnmorskan hotas med att om jag inte tar i själv så får dom använda sugklockan. Jag kommer inte riktigt ihåg hotet så jag tror inte det skrämmer mig så värst ändå men jag tar i. Och gud så jag tar i. Och rätt var det är, efter ca 25 min ploppar det till och upp på min mage slängs en bebis som väger 3950 g och är 51 cm lång. Jag var inte alls beredd på att det var klart så att han låg där var rätt chockerande. Ena barnmorskan fick hans första kiss på sig och jag fick hans första bajs.

Huvudet såg lite deformerat ut så jag frågade om dom hade använt sugklocka "haha nej". Nähä, nä. (huvudet ser fullt normalt ut nu) Det är tydligen en lite värre procedur än att en tratt kommer fram och ut sugs bebisen. Men jag är inte intresserad av att veta.

Det sys, japp, jag sprack. Fast jag sprack tydligen inte värre än vad man ska göra som förstföderska. Har ingen aning om hur många stygn jag har men öm är jag. Dock inga problem med att kissa. Det går ypperligt. Kissar dock på mig lite då och då. Har ingen som helst teknik för att hålla det inne. (JA MALIN JAG GÖR KNIPÖVNINGAR ;)) Bajsa har jag ännu inte gjort. Och det är inte för att jag är rädd för att göra det (fast jag är såklart rädd för att göra det) utan för att jag helt enkelt inte är bajsnödig. Dock har jag köpt hem något medel som inte är laxerande men som ska sätta fart på magen. (jag sa ju att ni skulle få veta allt)

I nästa inlägg ska jag berätta om en massa andra roliga saker om mammalivet. Eller ja, det där lät ju inte alls intressant men det kommer bli kul. Jag lovar! 

Update.

Allt gick bra. Inga större fel. Ska tillbaka på fredag för att kolla lite tappar och boka tid för igångsättning om det inte redan kommit igång tills dess. Vilket vi hoppas på.

Så. Nu ska jag lägga mig på soffan igen.

HF.

På familjeliv lär man sig alla olika slags förkortningar. HF är en av dom. Det är förkortningen för havandeskapsförgiftning. Jag ska snart åka in till Danderyd för att ta prover angående det. Ni behöver inte oroa er nu. För förmodligen är det inget men min BM (barnmorska) tyckte det var lika bra då jag hade +1 i urinen, det var nåt med protein. Egentligen inte jättehögt. Och sen tyckte hon jag var mer plufsig i ansiktet sen sist. Dock var blodtrycket bättre så jag oroar mig inte heller.

Jag önskar snarare att dom tycker så synd om mig på Danderyd att dom väljer att sätta igång mig idag istället för på söndag. Det är faktiskt 10 dagar e.Bf. (efter bräknad förlossning. egenkomponerad förkortning för övrigt. Med lån från bibeln) Men jag misstänker att dom sällan sätter igång en innan BD (beräknat datum) bara för att det är lite synd om en.

Jag är vid gott mod om än trött. Jag är inte lika ledsen i ögat längre, det har gått över. Bebis kommer när han kommer. Men gud vad jag längtar efter att kunna gå upp ur sängen utan att låta som jag fått ett slag i magen osv.

Men vi hörs sen hörrni. Så får ni veta mer. Hejsvejs!

Ledsen i ögat.

Barnet är alltså färdigbakad i v.38 och kan från och med då komma ungefär precis när som helst. (ja, och tidigare också pga andra komplikationer) Så det kanske inte är så konstigt att när man behöver gå över tiden en vecka så börjar det bli frustrerande. Och nej, vet ni? Det hjälper inte att det är max en vecka kvar. Gråten är nära för att jag orkar inte sova dåligt mer, jag orkar inte bära detta tunga mer och jag orkar inte höra folk tjata mer om när han kommer eller om vad jag ska göra för att det ska komma igång.

Så nu ställer jag helt enkelt in mig på att det blir ingen bebis och orkar ni inte höra mig gnälla så behöver ni inte. Det går utmärkt att blunda. Hejdå.

Därför anser jag att det är viktigt.

(nix, no bebis än. dessutom är jag inte känd för att göra som jag säger sådeså)

Jag tänker lite kring könsroller och genus. Jag tänker mycket kring min egna barnuppfostran. Jag har ju en syn kring hur jag vill att det ska bli. Inte sagt att det kommer bli så eftersom jag i detta nu inte har en aning om hur det är att fostra barn.

Vi har prins och prinsesse-syndromet. Nyblivna föräldrar och släkt och en del vänner använder det som att det vore ett faktum. Förlåt men nej, ditt barn är ingen prins eller prinsessa. Ditt barn kommer förmodligen aldrig bli det heller. Och är det en komplimang att vara en prins eller prinsessa?

Sen har vi utseendekomplimangerna. "Oj vilken sötis" "Fiiiin" "Gullig" "Tuff" osv i all oändlighet. Det låter harmlöst och så himla pluttinuttigt. Men det är också ett krav som kommer följa med även om en kanske inte tror det. (det har jag pratat om förut men tål att upprepas)
Utseendet blir det primära i en del barns liv. Såsom att det blir viktigare att visa upp sina nya skor än att berätta om en lärt sig klättra i träd.

Jag försöker helt undvika att prata om barns utseende och kläder när jag träffar barn. En del säger "åh vilka snygga skor" jag försöker istället säga "dom där ser du ut att kunna springa snabbt i". Eller är helt tyst.

Jag vet med mig att jag förmodligen kommer kalla vårt barn för söt och fin. Men jag tänker att nånstans att jag måste väga upp det inre mer. Att jag försöker tänka efter. Och jag tänker aldrig kalla honom tuff. Eller för "stor pojke" "stark" och andra attribut som är "pojkiga"

Jag vill inte att han ska växa upp och tro att han måste vara tuff och stor och stark. Utan att han kan vara mjuk och ömtålig. På precis samma sätt om det varit en tjej vi fått. Jag hade inte strött massa komplimanger runt henne som senare gör att hon nånstans tror att vara fin är det viktigaste. Allt annat kommer på andra plats.

Så. Det var lite om det. (återkommer sen om hur det verkligen har gått. Om det har gått)

Nä, jag vet.

Vi skulle ju inte höras innan jag har kläckt men så blir det inte. Jag har nämligen inte kläckt än men däremot vill jag gnälla.

Jag har fått sån fruktansvärd halsbränna. Och jag menar verkligen fruktansvärd! Det skär som knivar längst med hela halsen. Dricker jag något så gör det vansinnigt ont. T.om om jag dricker samarin. Dock lindrar det lite efteråt och tur är väl fan det.

12 dagar kvar. Kan också vara 27. Men jag hoppas på sex. Dagar alltså. (höhö)

Läste en artikel från november, där det stod att 46 procent av alla småbarnspappor vägrar klä sina pojkar i rosa. För det är feminint och förknippat med flickor och kvinnor. Det ger lägre status. Det står så. På riktigt. Jag kreverar. Fy fan.

Så om min son ses som flicka? Jaha. Kunde inte bry mig mindre. Nä, jag orkar inte skriva om detta idag. Jag blir bara så upprörd.

Får ta det en annan gång. Förmodligen efter att jag har kläckt. Och klätt min son i jävligt mycket rosa.

Hejdå.

Hejsan hoppsan!

Gu så klämkäckt det lät. Inte alls som jag känner mig. Det är återigen måndag vilket betyder att jag inte gör någonting. Hade tänkt diska eftersom sambon lagade middag igår men jag orkar inte dessutom mår jag vansinnigt illa.

Vi har 19 dagar kvar innan det är tänkt att bebis ska komma ut. För min del får det gärna ske idag, helst igår. Det är fantastiskt när han buffar runt och lever rövare men det är också tungt och det värker lite överallt. Små förvärkar då och då men inte mer än så. Och är han det minsta lik sin mor så lär han inte vara hur samarbetsvillig som helst. (eftersom jag är lite av en tvärtom-människa) (jag hoppas han är mer lik sin far på den fronten)

Denna helgen har varit helt okej. Vi var och hjälpte till att flytta i lördags. Eller jag gjorde inte så himla mycket mer än tittade på och plockade lite men det var rätt trevligt ändå. Sen åkte vi hem och käkade pizza och kollade på melodifestivalen. Som för övrigt var askasst. Igår grejade vi mest hemma. Satte upp tv:n på väggen, började måla om barnstolen, tvättade, städade toan, diskade, rensade ur städskåpet och sånt där. (inte bara jag, utan vi båda. haha, som om jag skulle göra det själv)

Jag har verkligen noll energi när jag är hemma själv. Det är så konstigt.

Vi har haft beställningspsykos här hemma. Jag vet inte hur mycket saker vi väntar på. Stolar, t-shirts, böcker, babynest, bilbarnstol och ja gud vet vad. OCH vi har sålt bilen!!! Så nu har vi en större bil som dessutom har ett stort bagageutrymme så vi får plats med vagnen.

Jag har även fått låna en systemkamera från en kompis så jag går runt och fotar allt möjligt just nu. (typ tre tusen kattbilder) hur roligt som helst! Så snart ska vi fota lite mage också så vi har ett fint minne. HAHAHAHA. FINT VA?!

Okej, nu har jag svamlat av mig tillräckligt. Vi hörs när jag har kläckt. HEJDÅ!

Tänk att det ändå inte spelar någon roll.

"hennes nej var inte tydligt nog"
"hon var inte för full"
"hon var för full"
"han visste inte..."

Jag kan nog räkna på en hand hur många av mina kvinnliga vänner som inte på något sätt blivit utsatt för övergrepp av någon man. Då menar jag givetvis inte rena våldtäkter men t.ex där man ligger med någon pga tjat eller man är så pass full att man inte vet var eller vem man är med och sen rena övergrepp. Däremot kan jag inte räkna upp hur många som inte anmält. Och jag förstår varför. För jag är också en av dom. Men man anmäler inte för att man blir inte trodd. Eller så fanns det ju inget uppsåt. Eller så anmäler man inte för att man har en sexuell historia. Och det får man ju helst inte heller ha.

Och jag är så trött på alla dessa män som sitter där i en rättssal och inte "visste". Som inte hade uppsåt. Och som sen frias.

Feminister anklagas för att hata män. Men det är rättsväsendet som dumförklarar männen. Det är rättsväsendet som säger att alla män är potentiella våldtäktsmän. Inte feministerna.

Varenda gång.

Jag ska gnälla lite. Så ni vet. Ni kan ju välja att strunta i att läsa. Vilket är bra. Att jag förvarande innan då alltså.

Iaf. Jag har varit hemma själv i två veckor nu. Tror jag. Jag har ingen tidsuppfattning längre men det borde vara så. Och det känns som att jag har varit hemma ett år. Jag har inget socialt liv alls under veckorna utan inväntar att sambon kommer hem och sen lagar vi middag, kollar på masterchef australia och sen lägger vi oss. Mån-fre. Så helgen är då jag får leva lite. Vilket kan tänkas lite jobbigt för min sambo eftersom han aldrig får riktigt lugn och ro. Men så är det. (han klagar för övrigt inte. eloge för det!)

Fast mitt riktiga gnäll var inte det. Utan det är att som jag skrivit, jag spenderar varenda dag innanför hemmets väggar, jag går upp ca 9, äter frukost, pratar i telefon med någon av mina kompisar, runt 12 äter jag lite lunch, går och vilar, går upp och sätter mig vid datorn fram tills min sambo kommer hem. Och då får den stackaren diska eftersom jag inte orkar göra det. Och jag lagar någon enkel middag.

Nej, det är egentligen inte synd om honom för att han måste diska. Men jag får dåligt samvete. Jag går hemma 24/7 och kan inte ens diska. Han ger mig över huvud taget inget dåligt samvete, utan det gör jag så bra själv. Jag känner mig lat och oduglig. Jag går inte ens ut på en liten jävla promenad. Ni hör ju.

Så. Nu känns det lite bättre när jag fått skriva av mig. Tack.

Att använda ordet tjock.

Jag har alltid avskytt ordet tjock eftersom det är en antydan till något dåligt. Iaf enligt min uppfattning. Hur gör man det ordet neutralt? Att det blir en kroppsform och inget annat? Att man inte använder sig av ordet tjock för att förminska/reta en annan människa?

Jag tänker redan nu på stora frågor men det är för att vara beredd!

Jag lever i förnekelse.

Imorgon åker en av mina bästa vänner till landet långt borta. Långt långt bort och jag kommer inte få träffa henne förrän i juni. Jag kan inte riktigt fatta det och därför försöker jag inte ens tänka så mycket på det utan låtsas om som att vi kommer ses snart igen. Om en vecka eller två.

Det är svårt att förklara annars. Hur tomt det kommer bli. Både i hjärtat och här. Men. Och ett stort jävla Men. Så kommer hon hem igen.

Jag hoppas så mycket att allt kommer gå bra när hon är där borta. Att hon kommer må bra i sitt hjärta och sin själ. Att hon kommer känna glädjen.

Vad säger ni, är det inte dags att börja håna lite?

På facebook delar en bekant en bild på en väldigt vältränad person. En person som poserar med sina muskler som hen tränat upp och förmodligen är rätt så stolt över. Kommentarer så som "vidrigt!" och "fruktansvärt!" skrivs. Av medelålders personer. Vuxna. Vuxna tar sig alltså rätten att skriva nedsättande kommentarer om en annan persons utseende. Och då undrar jag, hur ska vi kunna uppfostra barn att alla ser olika ut men är lika värda när inte ens vuxna kan tillåta andra att se ut hur dom vill?

Jag skäms å deras vägnar.

Att agera i ilska.

Ofta talar jag först och tänker sen och det kan en väl se som både positivt och negativt. Nyss plockade jag bort en "vän" från facebook efter ett löjligt skämt om genusvetare. Först tänkte jag att jag var löjlig men sen tänkte jag om.

Det är inte det att jag inte accepterar att folk gör som dom vill. Alla har sin uppfattning och kör sin grej vilket är helt okej. För min del behöver inte alla vara/tycka som jag  men att avskriva nåt som fånigt och det där uppdagas gång på gång att en person tycker så, då vill jag helt enkelt inte vara vän med hen. (och sen är det skillnad på om det är en ytlig bekant, där vi bara är vänner på fejjan, och mot någon som står mig nära)

Ja, nej, det var väl lite om det.

2014.

Det har varit nytt år ett par dar och det känns rätt fint det. (slapp äta hummer på nyår förresten, vilket betyder att jag slapp skämmas. höhö) Ett par dagar spenderades i anderstorp.

Idag har vi varit hos BM och ungen har äntligen fixerat sig. Huvudet neråt. Men jag har hört att det inte är omöjligt att dom flyttar sig ändå fast det nu ser ut att vara halvklart. Iaf tänker jag mycket kring efter förlossningen. Efter att ungen är ute. Att jag bara har en kompis kvar i närheten.
En på andra sidan jorden och två ca femtio mil bort. (och systeryster och hennes dotter. typ 60 mil bort) Så blir jag lite patetisk och tycker lite synd om mig själv. Men det kommer/är lite ensamt. När sambon kommer hem efter jobbet är jag som en klängväxt och behöver så himla mycket uppmärksamhet att jag nästan blir lite rädd för mig själv. Och så ska det vara i ca ett år.

Nej, jag ska inte tänka på det mer. Det kommer bli så bra så bra.