Att ha mens.

Några dagar innan svajar humöret. En blir så jävla vansinnig på det där mölkpaketet i kylen som bara innehåller en centiliter mjölk. FÖR HELVETE VARFÖR FINNS DET INGEN MER JÄVLA RÖVMJÖLK NÄR JAG VILL HA O'BOY?!

Sen råkar man springa in i tröskeln. Först svär man som satan. Hela svordomsalfabetet. Tills slut börjar tårarna strömma ner för kinderna och en får sätta sig ner på golvet och funderar kring vad det var som gick så fel i ens liv att en inte ens kan lyfta på fötterna.

Nu är det ju dags att andas. Två hemska händelser. En cigg på detta. Fortfarande tänkandes på vad som gick fel. Lite sorgset sådär. Då tänker en att kanske bäst att ringa en vän som man kan prata av sig till. Problemet är bara att vännen inte kan svara. Befinner sig troligen på jobb/plugg. Och då: INGEN TYCKER OM MIG LÄNGRE. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR. BUHUUU. BUUHUU. THE BOTTEN IS NÅDD.

Har man inte barn passar det sig utmärkt vid detta tillfälle att antingen gå och lägga sig eller supa ner sig. Har man barn får man dock bita ihop. Gråta när ungen vilar. osv.

Två dagar går. Kanske tre. Sen börjar molvärken i magen. Vafalls! Har jag fått magkatarr? Blödande magsår? VAD KAN DET VARA SOM GÖR ONT!!??

Går på toa. Jaha. Hej mens!