Jag har en klump i magen. En klump som växer sig större varenda gång jag ska sova. Minnen, tankar och bilder dyker upp på näthinnan när jag sluter ögonen vilket gör att jag har svårare att somna.
Det är konstigt att livet går vidare, att man måste få det att gå vidare när någon försvinner.
Efter begravningen blev allt så mycket värre. Det blev sant. På riktigt. Han finns inte mer. Det är så himla svårt att förklara vem han var för mig. Dels är det svårt för jag vill inte att det ska bli någon slags kärleksförklaring, dels är det svårt eftersom det helt enkelt var en komplicerad relation vi hade.
Jag bröt med honom under sommaren 2012. För allt var så infekterat. Jag var hans öron, jag lyssnade han pratade. Jag stod här och han kom när han behövde prata. (eller ja, ringde eftersom han bodde i borås) Och det var inte ömsesidigt. Fast å andra sidan är det så det är för någon som missbrukar. Då är inget ömsesidigt. Men jag stod ut tills jag inte stod ut mer. Tills jag var tvungen att ta hand om min egna brustna själ. Och jag ångrar inte det idag. För det var tvunget.
Men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Han ryms där tillsammans med alla andra som har betytt något för mig. Och med dom som fortfarande betyder något. När det inte längre gör lika ont kanske jag kan le åt minnena.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar