Att vara den mindre önskade föräldern.

Nu är det bara pappan här hemma som gäller för barnet. Jag är inte lika bra men jag duger om inte pappan är i närheten. Tar jag upp och tröstar när han är ledsen händer alltid antingen 1. Han blir mer ledsen 2. han blir lugn men så går pappan förbi och då blir han ledsen igen eftersom han gärna helst blir tröstad av honom.

Ur min synvinkel: SKITJOBBIGT. Det skaver hela tiden i hjärtat, jag är nära på att börja gråta så fort jag tänker på det. Jag vill liksom prata med ungen och säga: jag är lika bra! jag älskar dig också! jag är också din trygghet. Men det funkar inte.

Jag har iaf ältat detta inombords ett par dar lite extra mycket. Så har jag tänkt "buhu mitt barn älskar inte mig, han har inte längre någon anknytning till mig, vem som helst kan härmed bli hans mamma buhuuu buuhuuu buuhuu". Men sen kom rationaliteten tillbaka. Joho, mitt barn älskar mig visst. Och nej, ingen annan jävel kan bli hans mamma. PUNKT SLUT. Just nu känner han sig trygg med pappan och då måste jag låta det vara så. Varför skulle jag vägra mitt barn hans största trygghet till förmån för min egoism? Det är ju helt befängt.

Så, jag skärper till mitt sårade ego och kommer över det. Punkt slut.

Gasen i botten.

Ja, det är ju inte helt lätt att heta Rebecka just nu. Alltså, inte så himla svårt heller men det här med att plugga. Jag förstår inte varför jag ska försvåra det så för mig. Vi har inlämningsuppgifter och jag ser det som världens svåraste grej. Jag får en enorm prestationsångest och tar mig vatten över huvud. Jag försöker överprestera så att jag till slut underpresterar för att jag inte vet hur jag ska gå vidare.

Men, det som är bra med det här är att jag har ett par månader på mig att komma in i pluggandet innan det riktigt svåra drar igång. Att faktiskt bli nåt av en utbildning istället för att traggla komvux halva livet. Å andra sidan är det ju inte säkert att jag kommer in på utbildningen i höst så jag får fortsätta läsa upp betygen men det å sin sida är verkligen inte heller helt fel för då tror jag minsann att jag fixat min gymnasieexamen. Borde kanske egentligen satsa på det i första hand?

Ja, jag får fortsätta fundera, fortsätta sätta mig in i pluggandet och ja. Bara köra på helt enkelt.

VA! Kan det vara PMS-klumpen?!!

Åh, jag blir så trött på mig själv! I min hjärna ältar jag och gnäller och gråter över saker som inte går att påverka istället för att vara glad för det som finns att vara glad för. Så, när jag stod i duschen bestämde jag mig. Nu är jag glad.

Ok, det som har gnagt är att min borås-bästis och syster-bästis inte kan närvara på vigseln. Så himla himla tråkigt. MEN, va fan! M, A och N kommer vara där! Mina supermänniskor! Och jag är så himla tacksam över det. Och över att jag har dom. (er) Värmer mitt hjärta när det är kallt, delar skratt, tankar och ger perspektiv när perspektiv behövs.

Så istället för att ha en sur hjärna har jag en glad!

Hej bloggen.

Jag har länge tänkt att nu, nu sätter jag mig ner och skriver i min förbaskade blogg. Dock har saker kommit emellan, framför allt bristen på sömn och motivation. Ungen har bestämt sig för att sova kasst så då får en anpassa sig. (vilket innebär att hinka kaffe och gnugga sig i ögonen på bästa leva-tid)

Jaha hörrni. På lördag smäller det. Då blir jag "fru Jansson" HAHAHA. Alltså, fru. Jag vet inte själv om jag riktigt fattat det? I varje fall, det blir så enkelt som möjligt, inte så värst mycket folk och ingen storslagen fest. Men vi känner att det räcker än så länge. När det finns bättre ekonomiskt utrymme lär vi köra på någon slags efterhands-fest.

Jag har dessutom fått två fantastiska möhippor! En med mina blivande svägerskor och en med mina favvo-vänner. Jag känner mig så himla tacksam över att jag har så många fantastiska människor runt mig som dessutom tycker att jag är rätt fantastisk. Extremt privilegierad är jag. Tack för allt hörrni!!!

Och nu till nåt heeeelt annat.
Idag har jag haft en klump i magen nästan hela dagen. Ni vet den där ångestklumpen som man inte riktigt vet var den kommer ifrån? Just den. Och jag försöker bena ut varifrån den kommer men jag blir inte klok på det. Det har inte med vigseln att göra, inte med plugget. Nä, jag vet verkligen inte. Kanske har det gått över tills imorgon. Jag hoppas det.

Nu är jag så trött att jag går av och barn sover så nu ska jag luta mig tillbaka i soffan, kolla på masterchef och direkt efter gå och lägga mig!

God natt skatt(er)