Jag har varit i Borås sen igår. Idag tog vi farväl av min vän som gått bort. Det var tungt, vackert och oerhört sorgligt. Hans barn hade skrivit varsitt brev som prästen läste upp.
När Utan dina andetag spelades grät jag som ett barn. Det var han som fick mig att börja lyssna på Kent.
Jag fick skjuts till stationen, radion var på och Lalehs some die young spelades och då log jag lite. Det var en låt jag förknippar med honom. Jag tog det som ett tecken. (typiskt mig, letar alltid tecken från dom döda.)
Och inte nog med att det var begravning så var jag också bakis. Det har helt enkelt varit en skitdag och nu längtar jag hem till min sambo och son. Sambon ska jag pussa och krama sönder när jag kommer hem. Sonen får vänta tills imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar