Tröttheten ett faktum.

Sover man sämre när man har mens? Det känns som jag har varit mer lättväckt denna vecka än någon annan vecka. Ja, nåja, allt är ju relativt såklart men jag har iaf sovit asdåligt. Vaknar för ingenting. Imorse (det är ju för fan fortfarande morgon!) vaknade jag redan vid fem av att sambon snarkade. Var uppe och fixade kaffe kvart i sex. Nu väntar jag på att syrran min ska vakna så vi kan köra vårt obligatoriska lördagssamtal.

Ja, det var väl allt för denna gången. Hejdå.

Ups and downs.

En onsdag. En onsdag som alla andra jävla onsdagar och som alla andra jävla veckodagar. Idag är väl ingen sämre dag. Igår var det dock det. Ungen bestämde sig för att klä på sig sitt allra sämsta humör och behöll det på hela dagen. För att han skulle sova var jag tvungen att gå ut och gå så tre promenader blev det innan sambon kom hem. Jaja, jag får ju röra på mig i varje fall.

Det är konstigt det där. Att så många gånger tänka fruktansvärda tankar som sedan förvandlas till skuldkänslor och en undran kring hur en kunde bli så arg när ungen väl har somnat.

Efter idag är sambon långledig. Tors-sönd. Fantastiskt. Och fullt upp hela helgen. Farandes hitan och ditan. Men roligt. Det är roligt att ha saker att göra.

Igår sa jag till sambon att det kommer bli skönt när han vågar åka själv med ungen för då kan dom åka iväg ett par timmar en lördag typ. Sen tänkte jag kring det ett tag och kom fram till att jag egentligen inte vill det utan mest bara när ungen har haft en sån dag som han hade igår. Såna dagar vill jag helst flytta hemifrån ett tag.

Men allra mest vill jag ju såklart umgås med dom på helgen. Då hinner jag inte bli så trött eftersom vi båda är med och kan ta hand om ungen.

<3

"vi måste prata om invandringen"

Ja, det kanske vi måste. Men vi måste också prata om rasismen. Varför stegrar den så? Och inte bara i Sverige. Den gör mig rädd. Vem vet vad som kan hända?

När förvandlades medmänskligheten till bry dig bara om dig själv? Varför ser vissa människor sig förmer andra?

Jag bara undrar vad som händer. Vill jag ens bo kvar här i detta kalla klimat?

Sprida politiska budskap på försvarslösa bebisar.

Igår la jag upp en bild på Hannes där han hade på sig en body som det stod "the future of feminism" på. Jag gillar den och jag tänker pränta in sunda värderingar i honom. Jag fick en kommentar som löd i stil med "är det inte osmakligt att sprida politiska budskap på en försvarslös bebis".

Först blev jag ställd. Hur menar hen egentligen? Jag vill såklart att min unge ska bli feminist. Oavsett om han så röstar på moderaterna som socialdemokraterna som fi. Feminismen i sig känner jag handlar om mer än politik även om det absolut är politiskt.

Sen blev jag självklart stött också. Det här är en bild på min underbara bebis. Har en åsikter kring hur jag klär min unge kan man ta det privat med mig. Sen kom försvaret att det var ju bara hens åsikter. Och det är ju synd att jag inte är smartast förrän lång tid efter. Men jag kom på flera timmar senare att det var väl ändå inte en åsikt som framfördes? "är det inte osmakligt.." är väl snarare ett påstående än en åsikt? Och sen blev jag såklart irriterad över att personen i fråga vräkte ur sig sin åsikt utan att jag bett om den. (JA, vi har yttrandefrihet. I KNOW! Men still, min unge!)

Vad jag mest vill ha sagt är. Att vill man nu framföra sin åsikt om hur jag klär min unge, ta det då privat med mig.

Eftersom jag aldrig skulle komma på tanken att säga min åsikt om hur andra klär sina barn om dom inte ber mig. (och det där är ju också ett problem, att man förväntar sig att bli behandlad tillbaka som man behandlar andra. då förutsätter man ju att alla är som en själv och det går ju inte heller fast det hör egentligen inte hit)

Så, nu har jag fått ur mig detta. Tack och hej.

när man inte riktigt vet vilket ben man ska stå på.

Det är fan skitdrygt. Jag har hamnat i helt fel föräldragrupp. Jag passar så verkligen inte in och jag sitter där och bara önskar att jag fick gå hem. Vilket vi till slut gjorde när jag inte orkade samtala mer med någons mamma. (alltså mormorn till barnet) Det är svårt att sätta ord på vad som gör att jag verkligen inte trivs men jag tror det har en del med att man redan första ögonkastet ser att det finns liksom ingen gemensam nämnare alls förutom barnen. Alla är första-gångs-morsor.

Samtidigt vill jag att Hannes ska kunna få en social bit också. Inte bara mamma och pappa. Men när jag är så vansinnigt tömd på energi så vet jag inte. Han kommer ju trots allt börja förskolan en vacker dag.

Men alltså. Jag kommer hem därifrån och är så jävla tjurig. Jag känner mig inte inkluderad. Ingen pratar med mig. (förutom nåns mamma då) Jag sitter där och gör samma sak som hemma, pratar med Hannes, med den lilla (stora) skillnaden att här är jag avslappnad.

Förra gången var det nån som tog för givet att Hannes var en tjej för att han hade vit body med rosa lejon på. Han hade ett par grönrandiga byxor och en svart kofta så merparten av hans kläder var "pojkiga" men det visar också att det är mer accepterat att flickor har pojkfärger än tvärtom. Och det stör mig också. Det stör mig alltså inte att någon trodde han var tjej, jag bryr mig inte och jag tror inte Hannes bryr sig särskilt mycket heller.

Nej, det här blev bara jävligt flummigt så jag går och fixar i köket istället. (man får ju passssssssssa på när ungen sover)

Där sorgen bor bor även glädjen.

Jag önskar att jag bara kunde glömma bort att det gör ont. Gräva ner det och låta det ligga där. Men tyvärr är det inte så enkelt. Dock fyllde jag år igår och blev uppvaktad med massa grattis på fejjan (hurra för att det noteras så en får mer grattisar där!), kaffeochtårtbesök, skype med världens bästa, tårta, blommor och god middag.

Det är så enkelt egentligen, att visa tacksamhet. Tacksamhet över vilket bra liv jag har fått mot vad jag har haft. Att jag har världens bästa vänner och nu har jag även världens bästa familj.

Och även om det mörka molnet befinner sig ovanför mitt huvud har jag ändå förmågan att le. Tack.

Let the wind carry you home.

Beyond the suffering you've known
I hope you find your way
may you never be broken again

Vägen en går på är aldrig nånsin helt rak. Det svänger till och ibland blir svängarna lite för snäva och en snubblar till, famlar runt och vet inte riktigt hur en ska lyckas bli stabil. Men då är det skönt att ha vänner och familj som stöttar upp en tills en kan stå på egna ben.
Dödsfall är aldrig roligt. Det är aldrig roligt att förlora en person som betytt så himla mycket. Även om det är en person som en kanske inte haft kontakt med på länge så har den alltid funnits i hjärtat.
Och smärtan som en anar bodde i hjärtat hos personen gjorde livet outhärdligt.

Det är ledsamt. Och det gör ont. Och jag hoppas så innerligt att det finns ett liv efter detta, att mina vänner som är borta möts igen.

Hjärtat i kras.

Först vaknade jag och var bakis och förbannad för att det är så jävla många trångsynta människor som hånar en människa som inte följer normen.

Sen fortsatte jag läsa på fejjan. Och rätt var det är ser jag att en gammal vän dött. En vän jag stod nära för ett par år sen. En vän jag har ett långt förflutet med. Och han är bara en i raden av alla vänner jag förlorat de senaste åren. Det gör ont i hjärtat för jag hade hoppats att hans liv ordnat upp sig. Det gör ont i hjärtat att vi förlorat en fantastisk människa.

Vila i frid Magnus.

Sånt man inte får prata om. Helst är allt perfekt hela tiden. Men. Perfekt? Finns det något sånt?

Skuldkänslor som sliter och drar i en när det blir som värst. Den typiskt dåliga dagen är här. Vilket innebär att ens älskade unge skriker och skriker. I förtvivlan gör en allt en kan för att ungen ska bli nöjd och tyst och allra helst sova en stund. Men ingenting funkar. Skriket tystnar inte. Det blir bara högre och högre och frustration byts till ilska. Varför kan hen inte bara vara tyst? En liten jävla stund iaf!

Så man lägger ungen i vagnen så att en själv kan gå iväg och andas. Man stänger in sig i sovrummet, sätter sig på sängen för att andas samtidigt som en gråter för att en känner sig så jävla misslyckad och förbannad och samtidigt hör man bebisen skrikgråta därute.

En riktig andningspaus. En paus från livet. Och det får man inte önska sig heller. Allra minst skriva att man önskar sig det. För då är man också dålig. Och man har faktiskt valt själv att skaffa barn.

Men sen infaller det. Då bebisen somnar. Och man tittar på det lilla livet. Det vackraste som finns. Dom små ögonlocken som är stängda och lugnet som strålar ut. Bebisen är nöjd och en undrar varför en blev så arg. Vart är tålamodet?

Och efter en kvart börjar det om.

(tack gode gud för att det inte är så här varje dag)

Tid till fundering.

Jag har funderat en hel del den senaste tiden. Främst på vad jag ska göra med resten av mitt liv. Det lutar åt att jag ska börja plugga nästa år. Jag ska ringa lite skolor och se vad de har för krav för att en ska börja läsa deras program.

Mycket spännande. Jag gillar mitt jobb, typ, men jag vill dels jobba med något intressant och dels vill jag jobba vettiga tider.

Så. Nu ska jag dricka upp mitt kaffe under tiden min unge sover. Misstänker att han kommer vakna strax då vagnen skumpar runt.

För evigt mitt hjärta.