Igår var det farsdag. Roger fick inte så värst mycket, frukost och en teckning av Hannes. (men han var nöjd i varje fall)
Jag tänkte lite kring min egna pappa. Han är ju som bekant död sen massa år tillbaka och jag funderade på om jag skulle skriva ett hyllningsinlägg. Men faktum är, att han var egentligen en skitpappa. Jag saknar honom och kommer alltid älska honom.
När jag var, äh, jag kommer inte ens ihåg hur gammal jag var, men inte så jättegammal, kanske sju-åtta år, möjligen tidigare, valde han att flytta till Eskilstuna. Vilket från oss var kanske 50 mil bort. Han valde att flytta 50 mil bort när han hade fyra barn. Hur logiskt är det? Hur mycket ansvar känner man då att man tar? Hur skulle jag reagera om jag och Roger separerar och han bestämmer sig för att flytta 50 mil från Hannes? Det skulle ju liksom aldrig hända.
När jag var 12 glömde jag bort hans födelsedag. Hans fru tyckte det var skitdåligt och tänk om dom skulle glömma bort min födelsedag?! Jag var för helvete 12 år. Jag visste fan inte ens när min mamma fyllde år. (fick säkert påminnelser av både henne och syskonen) Han tog aldrig någon fight om oss. Stod aldrig upp för oss. Skrev ett vykort då och då. "present kommer sen".
Jag vet inte ens vad han var för slags person. Jag kände honom aldrig. Det jag minns är bara att han aldrig fanns där. Och varför ska en sån person hyllas på farsdag? Farsdag bör handla om engagemang. Att vara en bra pappa, en pappa som finns där. Inte bara är pappa på papper.
Åh vad jag känner igen känslan. Folk frågar mig ibland om jag saknar min pappa. Mitt svar brukar då vara: Nej, jag saknar inte Min pappa. Jag saknar En pappa.
SvaraRaderaja du Becka vi hade ett gräl om er dig och Kjell jag var sjuk och ni hade påsk lov bad att han skulle ta er på lovet. Men fick till svar ska jag ha dom nu ska jag ha dom hela tiden det vill inte jag , jag älskade er.....kram från mamma
SvaraRadera