Nu ni!

ÄNTLIGEN, äntligen har jag fått min bebis. Jag tänkte att ni ska få veta allt om min förlossning. Och jag menar allt. HÖHÖ!

Det började med att jag som vanligt var på kontroll hos min barnmorska. Hon tyckte jag såg lite plufsig ut (mer än vanligt), lite för högt blodtryck och lite protein i mitt urin. Vilket då kan leda till havandeskapsförgiftning som jag skrev om nedan. I tisdags (4:e mars) blev jag då skickad till Danderyd. Jag tar inte hela den historien eftersom jag redan skrivit om den. Allt såg okej ut men jag fick ändå en tid för kontroll igen på fredagen samma vecka.

Jag och sambon tar vårt pick och pack och åker till Danderyd. Först in och ta blodprov och sen upp för att göra ctg. (för er som inte vet vad ctg är så är det en grej man har runt magen för att mäta bebisens hjärtljud) Blodtrycket var fortfarande lite för högt så jag fick blodtryckssänkande vilket hjälpte. Det gjordes ett tillväxtultraljud för att se så bebisen hade tillräckligt med fostervatten hos sig och något annat som jag faktiskt inte kommer ihåg.

Efter kontroll av underliv (för att se hur mogen min livmodertapp är och se om jag är öppen något) och reflexer (av anledning jag har ingen aning) så beslutas det att jag ska läggas in. Antagligen delvis pga mitt höga blodtryck. Det är fullt på förlossningsavdelningen så jag förpassas till ett rum på en eftervårdsavdelning. Sambon får givetvis vara med, jag hade aldrig låtit han lämna min sida.

På lördag kl 7 vaknar vi upp och en sköterska kommer in för att meddela att vi har fått plats på förlossningen. Med skräckblandad förtjusning packar vi våra saker och rör oss dit. Återigen kollas ctg och klockan tio kommer en läkare och beslutar att vi ska sätta igång och börjar således med att sätta in en ballong i mitt underliv för att kroppen ska tro att det är ett bebishuvud och börja öppna sig. Klockan ett plockas ballongen ur och jag är då öppen 3 cm.

Nu ska det sättas värkstimulerande dropp för att ge mig värkar. Det känns okej, början blir lugn och fin. Dosen ökas successivt med 20 varje gång så vi började på 20 och var 20e min höjs det. Efter ett par timmar är dosen uppe i 180 och jävlar i min lilla låda vad ont jag har. Döden är nära och lustgasen sitter fast som en sugpropp kring min mun. Där nånstans, i allt onda, försvinner jag. Jag hör ingen prata och jag ser ingen. Jag har helt enkelt bara så jävla ont. Nånstans långt långt bort hör jag någon fråga om epiduralen. Ja tack är allt jag får fram. Narkosläkaren kommer in och pratar. Jag vet inte om jag svarar men efter ett tag är det som att lugnet sköljer genom kroppen. Jag sitter upp och bara stirrar rätt ut. Sen kommer det. Spyan. Eller spyorna. Tre gånger. Rakt ut.

Men det var det värt. Det var så skönt att få epiduralen att jag hellre vill skicka blommor till narkosläkaren än barnmorskorna. (kommer ej göra det såklart) Klockan är nu runt 22 och jag blir kontrollerad för att se hur öppen jag. 5 cm får jag höra. FEM CENTIMETER?! INTE MER? Fy fan vad besviken jag var. En ny barnmorska kommer för att ta över nattpasset och vi får vila. Sover inte jättemycket men slumrar en del och det är så himla skönt. Sen börjar nästa helvete.

Trycket mot röven. Känslan att bajsa på sig är så nära och jag bönar och ber att få gå på toa. Okej sa hon men ta inte i så bebisen hamnar i toaletten. Blir såklart nervös när hon säger sådär så nåt bajsande blir det inte. Klockan 02 ca börjar trycket bli värre och värre. Jag skriker att jag klarar inte mer, det gör så ont. Barnmorskan kontrollerar om allt är klart och jag är öppen tio cm, tappen är mogen däremot är bebisens huvud inte riktigt nere än så börja krysta får jag inte.

Jag fortsätter skrika och gnälla och böna och be. Hon säger okej vi provar men det syntes tydligt att hon inte var överförtjust i det men jag orkade inte bry mig. Hon och en annan barnmorska står nere vid fötterna för att vägleda mig. När jag ska börja ta i skriker jag rakt ut och oj vilken åthutning jag fick. Inte skrika! Nähä! Men lägg er här själva då och försök se hur enkelt det är att inte skrika! Sa jag aldrig. Jag säger till att nej, det här går inte. Jag klarar inte det. Vi får sluta. Barnmorskan hotas med att om jag inte tar i själv så får dom använda sugklockan. Jag kommer inte riktigt ihåg hotet så jag tror inte det skrämmer mig så värst ändå men jag tar i. Och gud så jag tar i. Och rätt var det är, efter ca 25 min ploppar det till och upp på min mage slängs en bebis som väger 3950 g och är 51 cm lång. Jag var inte alls beredd på att det var klart så att han låg där var rätt chockerande. Ena barnmorskan fick hans första kiss på sig och jag fick hans första bajs.

Huvudet såg lite deformerat ut så jag frågade om dom hade använt sugklocka "haha nej". Nähä, nä. (huvudet ser fullt normalt ut nu) Det är tydligen en lite värre procedur än att en tratt kommer fram och ut sugs bebisen. Men jag är inte intresserad av att veta.

Det sys, japp, jag sprack. Fast jag sprack tydligen inte värre än vad man ska göra som förstföderska. Har ingen aning om hur många stygn jag har men öm är jag. Dock inga problem med att kissa. Det går ypperligt. Kissar dock på mig lite då och då. Har ingen som helst teknik för att hålla det inne. (JA MALIN JAG GÖR KNIPÖVNINGAR ;)) Bajsa har jag ännu inte gjort. Och det är inte för att jag är rädd för att göra det (fast jag är såklart rädd för att göra det) utan för att jag helt enkelt inte är bajsnödig. Dock har jag köpt hem något medel som inte är laxerande men som ska sätta fart på magen. (jag sa ju att ni skulle få veta allt)

I nästa inlägg ska jag berätta om en massa andra roliga saker om mammalivet. Eller ja, det där lät ju inte alls intressant men det kommer bli kul. Jag lovar!