(nix, no bebis än. dessutom är jag inte känd för att göra som jag säger sådeså)
Jag tänker lite kring könsroller och genus. Jag tänker mycket kring min egna barnuppfostran. Jag har ju en syn kring hur jag vill att det ska bli. Inte sagt att det kommer bli så eftersom jag i detta nu inte har en aning om hur det är att fostra barn.
Vi har prins och prinsesse-syndromet. Nyblivna föräldrar och släkt och en del vänner använder det som att det vore ett faktum. Förlåt men nej, ditt barn är ingen prins eller prinsessa. Ditt barn kommer förmodligen aldrig bli det heller. Och är det en komplimang att vara en prins eller prinsessa?
Sen har vi utseendekomplimangerna. "Oj vilken sötis" "Fiiiin" "Gullig" "Tuff" osv i all oändlighet. Det låter harmlöst och så himla pluttinuttigt. Men det är också ett krav som kommer följa med även om en kanske inte tror det. (det har jag pratat om förut men tål att upprepas)
Utseendet blir det primära i en del barns liv. Såsom att det blir viktigare att visa upp sina nya skor än att berätta om en lärt sig klättra i träd.
Jag försöker helt undvika att prata om barns utseende och kläder när jag träffar barn. En del säger "åh vilka snygga skor" jag försöker istället säga "dom där ser du ut att kunna springa snabbt i". Eller är helt tyst.
Jag vet med mig att jag förmodligen kommer kalla vårt barn för söt och fin. Men jag tänker att nånstans att jag måste väga upp det inre mer. Att jag försöker tänka efter. Och jag tänker aldrig kalla honom tuff. Eller för "stor pojke" "stark" och andra attribut som är "pojkiga"
Jag vill inte att han ska växa upp och tro att han måste vara tuff och stor och stark. Utan att han kan vara mjuk och ömtålig. På precis samma sätt om det varit en tjej vi fått. Jag hade inte strött massa komplimanger runt henne som senare gör att hon nånstans tror att vara fin är det viktigaste. Allt annat kommer på andra plats.
Så. Det var lite om det. (återkommer sen om hur det verkligen har gått. Om det har gått)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar