Det är inte alltid lätt att vara min sambo. Jag är väldigt ofta orättvis mot honom och på nåt sätt "straffar" jag också honom för att han är den enda jag umgås med. På ett ungefär.
Han axlar liksom inte bara rollen att vara min älskade utan även rollen som min mamma, min syster, min systerdotter och alla mina vänner. Jag ska försöka förklara.
Jag har två vänner här som jag umgås med. Och vi umgås kanske var tredje vecka. Ibland mer sällan ibland mer ofta. Det beror lite på tid osv. Det är väl egentligen inte helt konstigt, vi har alla varsitt liv med olika innehåll och då blir det att vi ses när det går.
Resten bor väldigt långt bort. Vi åker förvisso ofta iväg på helgerna. Vi åker till hans mamma, hans bröder och ibland hans kusin mfl. Men dom är liksom inte mina.
Det är ju inte på något sätt hans fel. Det är inte hans fel att jag flyttade hit, att han träffade mig (jo lite förvisso) men det ska egentligen inte ligga på honom.
Jag ställer rätt höga krav på honom och inte sällan gnäller/skäller jag på honom för saker han inte rår på. Det gör mig ont att jag gör så och det gör mig ännu mer ont att jag så ofta känner mig så vansinnigt ensam. Och det finns inget någon kan göra åt det.
Men som jag önskar att båda våra familjer och våra vänner kunde bo på samma ort. Att bara kunde gå över till bestie och dricka kaffe, gå en kväll till syrran och dricka vin, få hänga med systerdotter och lyssna på hennes eskapader, äta söndagsmiddag hos mamma.
Nåja. Vad är väl en bal på slottet?
Ja jag vet hur det känns men det blir bra ,du finns hos mig vad som än händer.Jag saknar er med men vet att det är ok att längta efter sin dotter och hennes familj en jätte go liten sonson sin får mitt hjärta att blöda
SvaraRaderakram på er