Sånt man inte får prata om. Helst är allt perfekt hela tiden. Men. Perfekt? Finns det något sånt?

Skuldkänslor som sliter och drar i en när det blir som värst. Den typiskt dåliga dagen är här. Vilket innebär att ens älskade unge skriker och skriker. I förtvivlan gör en allt en kan för att ungen ska bli nöjd och tyst och allra helst sova en stund. Men ingenting funkar. Skriket tystnar inte. Det blir bara högre och högre och frustration byts till ilska. Varför kan hen inte bara vara tyst? En liten jävla stund iaf!

Så man lägger ungen i vagnen så att en själv kan gå iväg och andas. Man stänger in sig i sovrummet, sätter sig på sängen för att andas samtidigt som en gråter för att en känner sig så jävla misslyckad och förbannad och samtidigt hör man bebisen skrikgråta därute.

En riktig andningspaus. En paus från livet. Och det får man inte önska sig heller. Allra minst skriva att man önskar sig det. För då är man också dålig. Och man har faktiskt valt själv att skaffa barn.

Men sen infaller det. Då bebisen somnar. Och man tittar på det lilla livet. Det vackraste som finns. Dom små ögonlocken som är stängda och lugnet som strålar ut. Bebisen är nöjd och en undrar varför en blev så arg. Vart är tålamodet?

Och efter en kvart börjar det om.

(tack gode gud för att det inte är så här varje dag)