Varning för gnäll.

Jo, jag vet att jag måste börja träna. Det har jag varit medveten om ett par år nu.

I förrgår vaknade jag och hade ont i ryggen, dock inte så farligt så jag tänkte att det säkert skulle gå över. Bara jag sitter rätt och lyfter rätt. Vi plockade bort en av våra bäddmadrasser som är sjukt mjuka och igår kändes ryggen lite bättre. 

Idag vaknade jag och hade jätteont. Verkligen sjukt jävla ont. Smörjde med voltaren men inget hände. Nu är det så jävla illa att jag knappt kommer ur soffan. Jag vet inte hur jag ska kunna bära min unge alls. Och jag vet att sambon har så jävla mycket på jobbet att jag helt enkelt inte kan be honom att komma hem. 

Ska googla gym som har barnvakter. Så kanske jag kan börja träna nånstans på dagarna och ta med mig ungen.

Lördag.

Jag har fått kramas med världens bästa människa! I torsdags! Fy fan! Längtet efter det alltså!

Idag är det lördag. Vi ska på studenttjosanfräsan. Sen vet jag inte mer. Förmodligen ska jag laga texmexsoppa. Då måste vi köpa baguetter också. Ja, så får det bli.

Jag har varit uppe sen sex idag. Väldigt tidigt. Skyller på min snarkande sambo. Fast helt hans fel är det inte. Jag kunde kastat ut honom men då var det redan försent. Då hade jag ändå inte kunnat somna om. Men jag fick vila en stund nyss. Det var behövligt.

Nu ska jag sluta skriva tramsinlägg. Hejdå.

Skrik tills jag hör dig om döden nu stör dig.

Jag har en klump i magen. En klump som växer sig större varenda gång jag ska sova. Minnen, tankar och bilder dyker upp på näthinnan när jag sluter ögonen vilket gör att jag har svårare att somna.
Det är konstigt att livet går vidare, att man måste få det att gå vidare när någon försvinner.

Efter begravningen blev allt så mycket värre. Det blev sant. På riktigt. Han finns inte mer. Det är så himla svårt att förklara vem han var för mig. Dels är det svårt för jag vill inte att det ska bli någon slags kärleksförklaring, dels är det svårt eftersom det helt enkelt var en komplicerad relation vi hade.

Jag bröt med honom under sommaren 2012. För allt var så infekterat. Jag var hans öron, jag lyssnade han pratade. Jag stod här och han kom när han behövde prata. (eller ja, ringde eftersom han bodde i borås) Och det var inte ömsesidigt. Fast å andra sidan är det så det är för någon som missbrukar. Då är inget ömsesidigt. Men jag stod ut tills jag inte stod ut mer. Tills jag var tvungen att ta hand om min egna brustna själ. Och jag ångrar inte det idag. För det var tvunget.

Men han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Han ryms där tillsammans med alla andra som har betytt något för mig. Och med dom som fortfarande betyder något. När det inte längre gör lika ont kanske jag kan le åt minnena.

Och lite glada saker.

NÄSTA VECKA KOMMER VÄRLDENS BÄSTA MÄNNISKA HEM!

Min unge har börjat vända sig. Dock i soffan än så länge men ändå! :))))

I hjärtat bor det sorg.

Jag har varit i Borås sen igår. Idag tog vi farväl av min vän som gått bort. Det var tungt, vackert och oerhört sorgligt. Hans barn hade skrivit varsitt brev som prästen läste upp.

När Utan dina andetag spelades grät jag som ett barn. Det var han som fick mig att börja lyssna på Kent.

Jag fick skjuts till stationen, radion var på och Lalehs some die young spelades och då log jag lite. Det var en låt jag förknippar med honom. Jag tog det som ett tecken. (typiskt mig, letar alltid tecken från dom döda.)

Och inte nog med att det var begravning så var jag också bakis. Det har helt enkelt varit en skitdag och nu längtar jag hem till min sambo och son. Sambon ska jag pussa och krama sönder när jag kommer hem. Sonen får vänta tills imorgon.

När det blåser på månen.

Idag fick jag ett overkligt sug efter att gå på kentfest. Den ska hållas till javaddetnuvarnånstans. Jag har förut sagt att jag tröttnat att gå på konsert, att stå och trängas med folk som knuffas och spottar. (okej, dom spottar kanske inte) Men det kan väl ändå inte gälla Kent? NÄÄÄ! Iaf, självklart finns det tre hinder.

1. Vi ska på studenttjofräs. Sambons brorson tar studenten plus fyller 20.
2. Har ingen att gå med. Har gått förut på konsert alldeles allena och det gick väl bra men detta är lite längre än en konsert.
3. No money, no funny. Inte en enda stål kvar till nöjen.

Så. Jag gråter lite inombords.