Ett ännu svårare inlägg att skriva.

Alltså, mitt senaste inlägg känns som ett skämt just nu. Det mesta som innefattar "mig" och "bra mamma" känns väldigt avlägset.

Idag har jag skrikit på mitt barn. Jag har tappat tålamodet helt och hållet. Jag har sett till att han blivit ännu mer ledsen genom att jag skrek på honom. Som att han ens vet vad han gör. Som att han medvetet är grinig och gnällig och därför ska jag straffa honom genom att skrika. Och jag känner mig inte ett dugg värdig honom. Bara helt jävla värdelös.

Alla gulliga bilder jag lägger upp på honom känns just nu som att jag gör för att alla ska se vilken bra mamma jag är. (som att det definierar det) Alla gulliga uppdateringar om honom. Jag undrar varför ingen sa till mig innan jag skaffade barn att "nähädu, becka, det här kommer du inte ro iland. Du kommer tappa tålamodet lite för ofta, det är bäst du låter bli". Och jag blir så himla ledsen när jag tänker så. Och jag blir så himla ledsen när jag nu tittar på honom när han har somnat och ser så himla lugn och fridfull ut.

Det gör lite för ont för tillfället.

Jag är en sån himla härlig mamma!

Mitt liv kretsar för det mesta kring Hannes. Min främsta uppgift är att se till att han andas, är mätt och belåten, lycklig och trygg. Jag kan verkligen bli arg på honom. Mest arg blir jag när han suger tag med sin lilla jättesöta hand i mitt ansikte. För han drar verkligen. Så det känns som hela huden som håller fast ansiktet ska dras av. Så då säger jag "nej!". Jag säger även ett barskt "nej!" till att dra i sladdar, gräva i diskmaskinen och lite andra saker som inte passar sig att göra när en är strax över åtta månader.

Men. Jag har också en sån himla härlig sida. Jag är exceptionellt grym på att få honom att skratta. Sitt härliga underbara bebis-skratt. Jag har utsett mig till världens bästa tröstare. (Iaf Hannes tröstare) Ibland (fast pappan är mycket bättre på detta än jag!) lyckas han somna om man ligger tätt tätt intill. När han har vaknat och jag går in i rummet för att hämta honom lyser han upp som en sol. Det är så himla magiskt att jag kan börja gråta.  Då vet jag att jag inte är så tokig trots allt. Trots att jag kan bli så himla arg på honom.

(OBS. gör honom aldrig illa) (OBS2. vet att han aldrig gör något elakt medvetet. än)

Raka rör.

Har märkt att jag inte ska inlinda orden när jag behöver att sambon kommer hem i ilpanik. Hehe. Skickade nämligen till honom i torsdags och frågade om han kunde sticka eftersom vår bebis var extremt gnällig och mitt tålamod var slut. Men när jag skriver så är jag rätt snäll eftersom att det egentligen betyder: JAG HAR PANIK. JAG FÅR ETT SAMMANBROTT VILKEN SEKUND SOM HELST. Så, jag ska sluta verka lugn på sms när jag verkligen inte är det.

För övrigt. Vår bebis. Åtta månader. Nästan vuxen. Buhu. Skoja. Men han har verkligen ett sjujävla humör nuförtin. Det har ju haft med tanden att göra och trots att jag tycker synd om honom är det fan satans jobbigt ibland också. Då tänker jag tillbaka på när han bara var någon vecka gammal, låg och sov sött i vagnen i timtal.

I morse t.ex. kom jag in och då har han sugit tag i en kaffekopp som stått långt in på vardagsrumsbordet. Kaffet var tack och lov iskallt men det var över hela honom och hela gå-stolen. Så jag fick skölja av honom i handfatet, gick och la honom på sängen, skulle precis slänga av honom blöjan och då såg jag att han hade bajsat också. Men historien slutade väl. Aldrig mer en kaffekopp på bordet.

Så nu har jag fått tvätta av sitsen på gå-stolen. Den är alltså dyblöt och jag får roa ungen på golvet vilket han gillar sådär. Han vill ju helst sitta i sin stol och åka fram och tillbaka i hela lägenheten. Fast nu sover han och jag passar på att bloggar.

Att ha mens.

Några dagar innan svajar humöret. En blir så jävla vansinnig på det där mölkpaketet i kylen som bara innehåller en centiliter mjölk. FÖR HELVETE VARFÖR FINNS DET INGEN MER JÄVLA RÖVMJÖLK NÄR JAG VILL HA O'BOY?!

Sen råkar man springa in i tröskeln. Först svär man som satan. Hela svordomsalfabetet. Tills slut börjar tårarna strömma ner för kinderna och en får sätta sig ner på golvet och funderar kring vad det var som gick så fel i ens liv att en inte ens kan lyfta på fötterna.

Nu är det ju dags att andas. Två hemska händelser. En cigg på detta. Fortfarande tänkandes på vad som gick fel. Lite sorgset sådär. Då tänker en att kanske bäst att ringa en vän som man kan prata av sig till. Problemet är bara att vännen inte kan svara. Befinner sig troligen på jobb/plugg. Och då: INGEN TYCKER OM MIG LÄNGRE. JAG HAR INGA VÄNNER KVAR. BUHUUU. BUUHUU. THE BOTTEN IS NÅDD.

Har man inte barn passar det sig utmärkt vid detta tillfälle att antingen gå och lägga sig eller supa ner sig. Har man barn får man dock bita ihop. Gråta när ungen vilar. osv.

Två dagar går. Kanske tre. Sen börjar molvärken i magen. Vafalls! Har jag fått magkatarr? Blödande magsår? VAD KAN DET VARA SOM GÖR ONT!!??

Går på toa. Jaha. Hej mens!

Att gråta tysta tårar.

Jag har länge velat kunna gråta tysta tårar. De tårar som bara faller ner utan att en gör det minsta väsen av sig. Jag minns att jag läst om detta, förmodligen i någon tonårsbok eller tidning. Men det har liksom alltid slutat i samma resultat.

T.ex Sitter och skriver vad som kan tänkas vara ett kärleksbrev i ren desperation till någon som inte ville ha mig. (Jag var säkert runt 15-16 år) Först rinner det ett par droppar på brevet, sen mer och till slut lite snor. Hulkandet vet inga gränser.

Och värst har alltid det där hulkandet varit. Jag kan t.ex inte prata i telefon över huvud taget när jag gråter. Det kan låta såhär ungefär: Jo, buuuhuuu buuhuuuu haalfold ns buuhuubuu buuhuu. Personen i andra änden ba:? (Vet alltså ens ej varför jag är ledsen)

Min fråga är således: Kan man gråta utan att hulka? Kan man lära sig att gråta och samtidigt prata i telefon? Är dom tysta tårarna bara en myt?

Ett av kanske de svåraste inläggen att skriva.

Igår var det farsdag. Roger fick inte så värst mycket, frukost och en teckning av Hannes. (men han var nöjd i varje fall)

Jag tänkte lite kring min egna pappa. Han är ju som bekant död sen massa år tillbaka och jag funderade på om jag skulle skriva ett hyllningsinlägg. Men faktum är, att han var egentligen en skitpappa. Jag saknar honom och kommer alltid älska honom.

När jag var, äh, jag kommer inte ens ihåg hur gammal jag var, men inte så jättegammal, kanske sju-åtta år, möjligen tidigare, valde han att flytta till Eskilstuna. Vilket från oss var kanske 50 mil bort. Han valde att flytta 50 mil bort när han hade fyra barn. Hur logiskt är det? Hur mycket ansvar känner man då att man tar? Hur skulle jag reagera om jag och Roger separerar och han bestämmer sig för att flytta 50 mil från Hannes? Det skulle ju liksom aldrig hända.

När jag var 12 glömde jag bort hans födelsedag. Hans fru tyckte det var skitdåligt och tänk om dom skulle glömma bort min födelsedag?! Jag var för helvete 12 år. Jag visste fan inte ens när min mamma fyllde år. (fick säkert påminnelser av både henne och syskonen) Han tog aldrig någon fight om oss. Stod aldrig upp för oss. Skrev ett vykort då och då. "present kommer sen".

Jag vet inte ens vad han var för slags person. Jag kände honom aldrig. Det jag minns är bara att han aldrig fanns där. Och varför ska en sån person hyllas på farsdag? Farsdag bör handla om engagemang. Att vara en bra pappa, en pappa som finns där. Inte bara är pappa på papper.