söndag 30 mars 2014

Bergodalbana.

Söndagmorgon. Uppe före bebis. Har hunnit dricka kaffe och bajsa.

Tänkte bara tala om att tycker en att en har mycket hormoner när en är gravid är det inget mot vad en har efter att bebis är ute. Mest tycker jag synd om mig själv har jag märkt. Så ibland får jag säga till mig själv att skärpa mig.

Nu tror jag dock bebis vaknar så vi får tala mer om detta en annan gång.

Hejdå.

fredag 28 mars 2014

Livet ter sig annorlunda.

Det är fint på nåt vis när en inser att livet tagit såna enorma vändningar. Från att vara ute varannan helg och supa ner sig sitter en nu hemma med en bebis på ena armen och en katt på andra medan sambon hänger med huvudet på ena axeln.

Vänner som spenderar helgen likadant som en själv eller är på enorma äventyr i livet eller som vanligt knatar till jobbet för att göra sitt levebröd.

Lite som den där reklamen ni vet, den där en kvinna berättar om att det är okej att byta ut vilda festkvällar till ett par glas vin osv. (kommer dock inte ihåg vad för reklam det var)

Det gnyr från vagnen, en bebis försöker bajsa. Ute skiner solen äntligen och jag orkar plocka och dona och till och med böja mig ner för att plocka upp något på golvet utan att stånka som en pensionär.

Livet. Jag älskar livet.

måndag 24 mars 2014

Första dagen.

Idag var första dagen utan sambon hemma. Den har varit smärre kaotisk. Bebis har skrikit och gråtit varannan kvart ungefär. Jag har varit ute på promenad, bytt blöja och matat. Sen har även jag gråtit. Ca en timme av dagen medan bebis sov. Ja, för det var först vid två som han somnade ordentligt. Har inte vaknat än förutom att han har gnytt lite. Mår väl sådär just nu. Rörigt i huvudet och rörigt i själen. Men hey, det löser ju sig.

söndag 23 mars 2014

Livet från den ljusa sidan.

Idag lät vi pappan ta sovmorgon. Bebis har fått mat och ny blöja och sover nu gott i vagnen. Vad passar då bättre än att blogga lite och dricka kaffe? Inte möe!

Bluesen sitter fortfarande i fast inte hela tiden. Det pendlar upp och ner mest hela tiden. Imorgon börjar sambon jobba igen efter att ha varit hemma nästan en månad tror jag fasen att det blev till slut. Läskigt som sjutton men det ska nog gå bra.

Katterna lever jävelen i köket så det är väl bäst att jag styr upp detta innan något går sönder.

Men först en låt.


onsdag 19 mars 2014

När man ropar hej.

Ja, det var visst jag som skrev om nöjd bebis igår. Det skulle jag ju aldrig gjort. Skriken ekade i timmar och han ville inte sova alls. De gånger han somnade var på promenaderna. Sambon tog en promenad och somnade på två sekunder, när dom sedan kom in igen vaknade han på en gång. Sen tog vi en till promenad och samma visa då. Vi tänkte att det kanske har med d-dropparna att göra som vi fick av BVC-tanten. Så vi har beställt andra från apoteket och börjat använda magdroppar.

Vill ju inte att han ska ha ont. Dock sov han som en stock i natt. Fem timmar innan han vaknade upp för mat. Det var iaf skönt. Sömnen blir inte så lidande. Det är svårt det här. En vill göra sitt bästa och så kommer såna här hinder. Jag är bara tacksam över att sambon är hemma fortfarande. En blir så himla maktlös när allt provats. Blöjbyte, matning, rapning, magmassage, bad och inget funkar. Då blir det att traska runt på honom.

Ja, det var väl inte den glammiga sidan av mammalivet men det hade jag inte räknat med heller. Att allt skulle gå som på räls.

Nu börjar det snart skrikas igen hör jag.

Hejdå.

tisdag 18 mars 2014

Är bluesen på intåg månne?

Vaknade imorse och kände mig konstig. Gråtig och lite halvtaskig. Saknar mina vänner. Känner mig lite ensam trots att jag har min sambo hemma än så länge.

Igår var BVC-tanten här. Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om henne. Hon tjatade om amningen. Jag tänker att han får bröstmjölk, borde inte det räcka? Dessutom är han oftast nöjd (förutom tidigare idag) efter ett mål mat och somnar gott. Vaknar var tredje timme osv.

Jag längtar tills jag slutar blöda och läcka urin. Kan inte göra riktiga knipövningar än då stygnen fortfarande gör lite ont. Jag längtar tills på fredag då Malin kommer hit. Jag längtar tills första helgen i april då Linda kommer hit. Jag längtar till elfte april då min systerdotter kommer hit och till påskhelgen då vi åker ner till syrran. Jag längtar till juni då Angelica kommer hem igen. Jag längtar tills jag får träffa Gabbi igen, gud vet när det blir.

Längtan tar många former.

Nu måste jag äta frukost och en huvudvärkstablett. Hejdå.

lördag 15 mars 2014

Sånt som jag sa att jag inte skulle göra men gjort och tvärtom.

Först kan vi börja med bilder. Jag skulle inte lägga ut några bilder på nätet sa jag. Jag är såklart fortfarande delad till det men jag tänker att en kan ju välja med omsorg vad för slags bilder som läggs upp. Dessutom är han så fantastisk att jag inte kan låta bli!

Utseende. Bekräftelsen. Herregud, jag använder söt i nästintill varenda mening när jag pratar med honom. Å andra sidan förstår han inte betydelsen i det än och å tredje sidan ÄR han så himla söt så jag dör lite varje gång jag tittar på honom.

Inte ge råd till andra. Det har jag råkat göra. Utan att bli ombedd. Måste genast sluta med det. Och be om ursäkt för det. (vet själv hur jävla arg jag var på alla goda råd som jag inte bett om)

När jag var gravid och läste om folk som fött som saknat sina magar sa jag att nä fy fan det kommer jag aldrig göra. Det ska bli sååååååååååå skönt att bli av med magen. Nu: Åh vad jag kan sakna att ligga och klappa på magen under tiden som bebis sparkar och har sig. Lite separationsångest skulle jag vilja säga.

Nej, jag kommer inte vara en perfekt förälder. Så är det bara. Däremot kommer jag göra mitt allra bästa för att han ska vara trygg och säker och känna sig vansinnigt älskad.

torsdag 13 mars 2014

Nu ni!

ÄNTLIGEN, äntligen har jag fått min bebis. Jag tänkte att ni ska få veta allt om min förlossning. Och jag menar allt. HÖHÖ!

Det började med att jag som vanligt var på kontroll hos min barnmorska. Hon tyckte jag såg lite plufsig ut (mer än vanligt), lite för högt blodtryck och lite protein i mitt urin. Vilket då kan leda till havandeskapsförgiftning som jag skrev om nedan. I tisdags (4:e mars) blev jag då skickad till Danderyd. Jag tar inte hela den historien eftersom jag redan skrivit om den. Allt såg okej ut men jag fick ändå en tid för kontroll igen på fredagen samma vecka.

Jag och sambon tar vårt pick och pack och åker till Danderyd. Först in och ta blodprov och sen upp för att göra ctg. (för er som inte vet vad ctg är så är det en grej man har runt magen för att mäta bebisens hjärtljud) Blodtrycket var fortfarande lite för högt så jag fick blodtryckssänkande vilket hjälpte. Det gjordes ett tillväxtultraljud för att se så bebisen hade tillräckligt med fostervatten hos sig och något annat som jag faktiskt inte kommer ihåg.

Efter kontroll av underliv (för att se hur mogen min livmodertapp är och se om jag är öppen något) och reflexer (av anledning jag har ingen aning) så beslutas det att jag ska läggas in. Antagligen delvis pga mitt höga blodtryck. Det är fullt på förlossningsavdelningen så jag förpassas till ett rum på en eftervårdsavdelning. Sambon får givetvis vara med, jag hade aldrig låtit han lämna min sida.

På lördag kl 7 vaknar vi upp och en sköterska kommer in för att meddela att vi har fått plats på förlossningen. Med skräckblandad förtjusning packar vi våra saker och rör oss dit. Återigen kollas ctg och klockan tio kommer en läkare och beslutar att vi ska sätta igång och börjar således med att sätta in en ballong i mitt underliv för att kroppen ska tro att det är ett bebishuvud och börja öppna sig. Klockan ett plockas ballongen ur och jag är då öppen 3 cm.

Nu ska det sättas värkstimulerande dropp för att ge mig värkar. Det känns okej, början blir lugn och fin. Dosen ökas successivt med 20 varje gång så vi började på 20 och var 20e min höjs det. Efter ett par timmar är dosen uppe i 180 och jävlar i min lilla låda vad ont jag har. Döden är nära och lustgasen sitter fast som en sugpropp kring min mun. Där nånstans, i allt onda, försvinner jag. Jag hör ingen prata och jag ser ingen. Jag har helt enkelt bara så jävla ont. Nånstans långt långt bort hör jag någon fråga om epiduralen. Ja tack är allt jag får fram. Narkosläkaren kommer in och pratar. Jag vet inte om jag svarar men efter ett tag är det som att lugnet sköljer genom kroppen. Jag sitter upp och bara stirrar rätt ut. Sen kommer det. Spyan. Eller spyorna. Tre gånger. Rakt ut.

Men det var det värt. Det var så skönt att få epiduralen att jag hellre vill skicka blommor till narkosläkaren än barnmorskorna. (kommer ej göra det såklart) Klockan är nu runt 22 och jag blir kontrollerad för att se hur öppen jag. 5 cm får jag höra. FEM CENTIMETER?! INTE MER? Fy fan vad besviken jag var. En ny barnmorska kommer för att ta över nattpasset och vi får vila. Sover inte jättemycket men slumrar en del och det är så himla skönt. Sen börjar nästa helvete.

Trycket mot röven. Känslan att bajsa på sig är så nära och jag bönar och ber att få gå på toa. Okej sa hon men ta inte i så bebisen hamnar i toaletten. Blir såklart nervös när hon säger sådär så nåt bajsande blir det inte. Klockan 02 ca börjar trycket bli värre och värre. Jag skriker att jag klarar inte mer, det gör så ont. Barnmorskan kontrollerar om allt är klart och jag är öppen tio cm, tappen är mogen däremot är bebisens huvud inte riktigt nere än så börja krysta får jag inte.

Jag fortsätter skrika och gnälla och böna och be. Hon säger okej vi provar men det syntes tydligt att hon inte var överförtjust i det men jag orkade inte bry mig. Hon och en annan barnmorska står nere vid fötterna för att vägleda mig. När jag ska börja ta i skriker jag rakt ut och oj vilken åthutning jag fick. Inte skrika! Nähä! Men lägg er här själva då och försök se hur enkelt det är att inte skrika! Sa jag aldrig. Jag säger till att nej, det här går inte. Jag klarar inte det. Vi får sluta. Barnmorskan hotas med att om jag inte tar i själv så får dom använda sugklockan. Jag kommer inte riktigt ihåg hotet så jag tror inte det skrämmer mig så värst ändå men jag tar i. Och gud så jag tar i. Och rätt var det är, efter ca 25 min ploppar det till och upp på min mage slängs en bebis som väger 3950 g och är 51 cm lång. Jag var inte alls beredd på att det var klart så att han låg där var rätt chockerande. Ena barnmorskan fick hans första kiss på sig och jag fick hans första bajs.

Huvudet såg lite deformerat ut så jag frågade om dom hade använt sugklocka "haha nej". Nähä, nä. (huvudet ser fullt normalt ut nu) Det är tydligen en lite värre procedur än att en tratt kommer fram och ut sugs bebisen. Men jag är inte intresserad av att veta.

Det sys, japp, jag sprack. Fast jag sprack tydligen inte värre än vad man ska göra som förstföderska. Har ingen aning om hur många stygn jag har men öm är jag. Dock inga problem med att kissa. Det går ypperligt. Kissar dock på mig lite då och då. Har ingen som helst teknik för att hålla det inne. (JA MALIN JAG GÖR KNIPÖVNINGAR ;)) Bajsa har jag ännu inte gjort. Och det är inte för att jag är rädd för att göra det (fast jag är såklart rädd för att göra det) utan för att jag helt enkelt inte är bajsnödig. Dock har jag köpt hem något medel som inte är laxerande men som ska sätta fart på magen. (jag sa ju att ni skulle få veta allt)

I nästa inlägg ska jag berätta om en massa andra roliga saker om mammalivet. Eller ja, det där lät ju inte alls intressant men det kommer bli kul. Jag lovar! 


tisdag 4 mars 2014

Update.

Allt gick bra. Inga större fel. Ska tillbaka på fredag för att kolla lite tappar och boka tid för igångsättning om det inte redan kommit igång tills dess. Vilket vi hoppas på.

Så. Nu ska jag lägga mig på soffan igen.

HF.

På familjeliv lär man sig alla olika slags förkortningar. HF är en av dom. Det är förkortningen för havandeskapsförgiftning. Jag ska snart åka in till Danderyd för att ta prover angående det. Ni behöver inte oroa er nu. För förmodligen är det inget men min BM (barnmorska) tyckte det var lika bra då jag hade +1 i urinen, det var nåt med protein. Egentligen inte jättehögt. Och sen tyckte hon jag var mer plufsig i ansiktet sen sist. Dock var blodtrycket bättre så jag oroar mig inte heller.

Jag önskar snarare att dom tycker så synd om mig på Danderyd att dom väljer att sätta igång mig idag istället för på söndag. Det är faktiskt 10 dagar e.Bf. (efter bräknad förlossning. egenkomponerad förkortning för övrigt. Med lån från bibeln) Men jag misstänker att dom sällan sätter igång en innan BD (beräknat datum) bara för att det är lite synd om en.

Jag är vid gott mod om än trött. Jag är inte lika ledsen i ögat längre, det har gått över. Bebis kommer när han kommer. Men gud vad jag längtar efter att kunna gå upp ur sängen utan att låta som jag fått ett slag i magen osv.

Men vi hörs sen hörrni. Så får ni veta mer. Hejsvejs!

lördag 1 mars 2014

Ledsen i ögat.

Barnet är alltså färdigbakad i v.38 och kan från och med då komma ungefär precis när som helst. (ja, och tidigare också pga andra komplikationer) Så det kanske inte är så konstigt att när man behöver gå över tiden en vecka så börjar det bli frustrerande. Och nej, vet ni? Det hjälper inte att det är max en vecka kvar. Gråten är nära för att jag orkar inte sova dåligt mer, jag orkar inte bära detta tunga mer och jag orkar inte höra folk tjata mer om när han kommer eller om vad jag ska göra för att det ska komma igång.

Så nu ställer jag helt enkelt in mig på att det blir ingen bebis och orkar ni inte höra mig gnälla så behöver ni inte. Det går utmärkt att blunda. Hejdå.