9:e mars 2014. Klockan 2.54. (runtikring där) Efter vad som kändes som hundra år i dödliga värkar kom han ut alldeles jävla perfekt. Skrek som en stucken gris, illröd i ansiktet, pyttelite blod, (kan ha varit mycket) inte ett dugg kletig. Bara alldeles alldeles underbar. Min lilla kotte. Min skatt.
Fångade oss med storm. Inte en ordentlig blund fick vi på ca tre dagar eftersom det var viktigare att titta på honom och hans små-allt. Små öron, små fötter, små händer, små ögon, liten mun. (varvat med läskigheten att vara föräldrar, någon som skrek och vi hade inte en aning om vad som skulle göras.)
Ljuvligt, läskigt och alldeles fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar