När man ropar hej.

Ja, det var visst jag som skrev om nöjd bebis igår. Det skulle jag ju aldrig gjort. Skriken ekade i timmar och han ville inte sova alls. De gånger han somnade var på promenaderna. Sambon tog en promenad och somnade på två sekunder, när dom sedan kom in igen vaknade han på en gång. Sen tog vi en till promenad och samma visa då. Vi tänkte att det kanske har med d-dropparna att göra som vi fick av BVC-tanten. Så vi har beställt andra från apoteket och börjat använda magdroppar.

Vill ju inte att han ska ha ont. Dock sov han som en stock i natt. Fem timmar innan han vaknade upp för mat. Det var iaf skönt. Sömnen blir inte så lidande. Det är svårt det här. En vill göra sitt bästa och så kommer såna här hinder. Jag är bara tacksam över att sambon är hemma fortfarande. En blir så himla maktlös när allt provats. Blöjbyte, matning, rapning, magmassage, bad och inget funkar. Då blir det att traska runt på honom.

Ja, det var väl inte den glammiga sidan av mammalivet men det hade jag inte räknat med heller. Att allt skulle gå som på räls.

Nu börjar det snart skrikas igen hör jag.

Hejdå.