Nu när jag har gått hemma i cirka hundra år har jag haft så mycket tid att läsa olika bloggar och oftast går jag in på en tre fyra fem sex samma och några av dom har relativt nyfödda barn. Sånt är alltid lika spännande att läsa men oftast läser en hur perfekt deras tillvaro är. Kärleken till både bebis och partner är strååååålande. Och ja, det känner jag också. Men ibland känner jag precis tvärtom.
Och det känns som att en inte riktigt får känna så. Jag får liksom inte känna att jag vill att bebisen kryper tillbaka in i livmodern för då var det iaf inte någon som skrek. Varför talar ingen mer om det? Om frustrationen när bebisen gallskriker och frustrationen när det känns som att en gör allt själv (fast det såklart inte är så!!)
Det dåliga samvetet kommer och knackar på när jag bara längtar efter att få en dag utan bebis. Nej, vi har inte haft bebisen så länge men jag har varit gravid i ca nio och en halv månad. Så ibland känner jag mig som en usel förälder och en usel partner.
Jag tänker att ni förstår hur jag menar. Att jag inte önskar något annorlunda. Att jag älskar både mitt barn och min partner. Över allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar