Har ej fallit i fällan än.

Jag kör hårt på icke-rökandet. Tycker själv att det är underligt att det går så bra som det gör. 12 dagar nu. Tjuhu!

I fredags opererade jag mig. Bort med gallblåsa och bort med två gigantiska gallstenar. Helt sjukt så stora de var!

Har iaf tre kurser jag läser nu och sedan är jag klar. Egentligen tror jag inte att jag behöver läsa dessa men eftersom de är påbörjade så kan jag likaväl fortsätta. Typ. Det är nämligen så att jag funderar på att hoppa av en kurs. Det är drygt två veckor kvar men det känns verkligen som att jag inte hinner. Dels har jag inte bara opererat mig, jag har även dragit på mig en förkylning vilket har lett till att jag kommit efter i exakt alla tre kurser och just nu känns det bara övermäktigt.
Jag orkar helt enkelt inte stressa mer.

Så jag väntar bara besked från studievägledaren att det är ok att hoppa ena kurser så kan jag andas ut lite.

Tror det börjar bli dags för en liten vila. Har jobbat undan två inlämningar och hjärnan är moooos nu.

Hörs hör ni.

BREAKING NEWS!

Tänkte tala om något alldeles revolutionerande. Denna människa (jag alltså) har slutat röka. Dag 3 utan ett enda bloss. Jag är sinnessjukt stolt och det konstiga är att jag knappt saknar det. Eller jo, jag saknar det visst. När jag tänker på att t.ex gå och ta en cigg efter lunch. Då känns det som ett litet hugg i bröstet, som när en vill hälsa på en vän man haft men precis kommit på att vännen inte finns mer.

Men utöver små sakna-attacker går det bra. Humöret är stabilt och när det börjar dala neråt gör jag något som får mig att distraheras från det. Sen äter jag nikotin-sugtabletter som godis mellan varven men tänker att det är bättre än cigg.

Nu ska jag klä mig för att hämta barn på föris. På återseende gott folk!

En vanlig dag i ett ytterst vanligt liv.

Vakna kl 6, hör kaffebryggaren puttra i köket, långsamt långsamt klä på sig något som liknar byxor och en tröja. Ögonen hänger ner till knäna, och prata för guds skull inte med mig!
Jaha, barnet var uppe också. Fejkleende. Jamen gooooood moooooorgon lilla solstråle. (skjut mig!)

Efter två koppar kaffe har jag vaknat någorlunda. Vad står på schemat idag då?
Jo.

Mellan 7-8 frukost till barnet. Klä på barnet kläder. Borsta barnets tänder. Kolla på tv med barnet. Leka lite med barnet. (Läs: få en lego kastad på en) 8.30, fajt med barnet om att sitta i vagnen, gå till dagis. 9. Raka vägen hem. Koka kaffe. Röka. Prata i telefon. Nej, jag menar plugga.
14.30 hämta barn på dagis. Laga mat. Leka med barn. Och så vidare och så vidare.

Ibland händer det nåt extraordinärt dock. T.ex gå till affären och köpa mjölk.

Nu ska jag snart iväg och hämta på dagis. Kanske vi köper mjölk. Och vem vet, en brödlimpa kanske får följa med hem!? Skulle ni vilja ha bild på det i så fall?

Det är så kuhuhuhul att plugga.

Jag har ramlat in i väggen, har tappat motivationen och drivet. Gymnasieexamen? Fuck it, jag börjar jobba istället. Loggar in på ams. Nähä, fanns visst inga jobb. Fortsätter väl plugga dårå.

Sådär maler det på i hjärnan varvat med "Rosenthaleffekten" "konsekvensetik" "kognitiva perspektivet" "vad har för intrisinkalt värde för dig?" INTRISINKALT. DET ÄR FÖR HELVETE INTE ENS ETT ORD. Enligt min ordlista. Googlade, kom upp två träffar varav den ena rubriken löd "hej, är det okej om jag tar livet av mig".

Imorgon ska jag göra gastroskopin. Hurra. hejdå! (nej, ska ej, ta livet av mig)

Och här sitter jag mitt skiten.

Har haft bloggtorka. Månader har passerat sen sista inlägget och mycket har hänt. Både känslomässigt och ytligt.

Det är mycket som har strömmat upp till ytan som fått mig att sjunka neråt. Som får mig att inte se mina bra sidor. Mina fina sidor. Som fått mig att känna mig värdelös helt enkelt. Men jag har fattat beslutet att göra något åt det och bollen är i rullning.

Jag är sjuk. Jag vet inte vad för sjuk, jag vet bara att jag har så in i helvetes ont i magen och har haft det konstant sen i fredagsnatt. Var in på akuten i lördags där det bara konstaterades att jag antingen har fel på gallan eller magsår. Ska till vårdcentralen kl 10 och förhoppningsvis får jag klara besked (och skitstark medicin). Just nu kan jag bara ligga ner om det inte ska göra ont.

Plugget är mycket nu. Tre kurser under tio veckor parallellt med en kurs som fortlöper till januari. Stressad så in i helvete (kanske också påverkar magen). Inlämningar skall in, prov ska skrivas, buss till skolan (1 h 20 min enkel väg), barn ska lämnas, barn ska hämtas, mat ska lagas osv. Jag vilar mycket men aldrig en lugn stund i hjärnan för varje minut jag vilar förlorar jag tid på att studera.

Begravning nästa vecka. Mormor gick bort i lördags. Inte alls oväntat, hon var trots allt 86. Men ändå lite sorgligt. Tänker en del på vår relation. Egentligen var det inte mycket till relation då vi inte setts på sju år. Fick dock träffa henne i somras vilket känns bra. Även om hon var trött och rullstolsbunden till mesta del (kunde på bra dagar ta sig fram med rullator) minns jag henne mest som den där mormorn som lagade mat precis hela dagarna, svor vid förlust när kubb spelades och fuskade vid kortspel.

Det kanske låter som jag är hemskt deprimerad, det är jag inte. Jag behövde nog bara få ur mig lite. Vi ses när vi ses!

Att vara den mindre önskade föräldern.

Nu är det bara pappan här hemma som gäller för barnet. Jag är inte lika bra men jag duger om inte pappan är i närheten. Tar jag upp och tröstar när han är ledsen händer alltid antingen 1. Han blir mer ledsen 2. han blir lugn men så går pappan förbi och då blir han ledsen igen eftersom han gärna helst blir tröstad av honom.

Ur min synvinkel: SKITJOBBIGT. Det skaver hela tiden i hjärtat, jag är nära på att börja gråta så fort jag tänker på det. Jag vill liksom prata med ungen och säga: jag är lika bra! jag älskar dig också! jag är också din trygghet. Men det funkar inte.

Jag har iaf ältat detta inombords ett par dar lite extra mycket. Så har jag tänkt "buhu mitt barn älskar inte mig, han har inte längre någon anknytning till mig, vem som helst kan härmed bli hans mamma buhuuu buuhuuu buuhuu". Men sen kom rationaliteten tillbaka. Joho, mitt barn älskar mig visst. Och nej, ingen annan jävel kan bli hans mamma. PUNKT SLUT. Just nu känner han sig trygg med pappan och då måste jag låta det vara så. Varför skulle jag vägra mitt barn hans största trygghet till förmån för min egoism? Det är ju helt befängt.

Så, jag skärper till mitt sårade ego och kommer över det. Punkt slut.

Gasen i botten.

Ja, det är ju inte helt lätt att heta Rebecka just nu. Alltså, inte så himla svårt heller men det här med att plugga. Jag förstår inte varför jag ska försvåra det så för mig. Vi har inlämningsuppgifter och jag ser det som världens svåraste grej. Jag får en enorm prestationsångest och tar mig vatten över huvud. Jag försöker överprestera så att jag till slut underpresterar för att jag inte vet hur jag ska gå vidare.

Men, det som är bra med det här är att jag har ett par månader på mig att komma in i pluggandet innan det riktigt svåra drar igång. Att faktiskt bli nåt av en utbildning istället för att traggla komvux halva livet. Å andra sidan är det ju inte säkert att jag kommer in på utbildningen i höst så jag får fortsätta läsa upp betygen men det å sin sida är verkligen inte heller helt fel för då tror jag minsann att jag fixat min gymnasieexamen. Borde kanske egentligen satsa på det i första hand?

Ja, jag får fortsätta fundera, fortsätta sätta mig in i pluggandet och ja. Bara köra på helt enkelt.

VA! Kan det vara PMS-klumpen?!!

Åh, jag blir så trött på mig själv! I min hjärna ältar jag och gnäller och gråter över saker som inte går att påverka istället för att vara glad för det som finns att vara glad för. Så, när jag stod i duschen bestämde jag mig. Nu är jag glad.

Ok, det som har gnagt är att min borås-bästis och syster-bästis inte kan närvara på vigseln. Så himla himla tråkigt. MEN, va fan! M, A och N kommer vara där! Mina supermänniskor! Och jag är så himla tacksam över det. Och över att jag har dom. (er) Värmer mitt hjärta när det är kallt, delar skratt, tankar och ger perspektiv när perspektiv behövs.

Så istället för att ha en sur hjärna har jag en glad!

Hej bloggen.

Jag har länge tänkt att nu, nu sätter jag mig ner och skriver i min förbaskade blogg. Dock har saker kommit emellan, framför allt bristen på sömn och motivation. Ungen har bestämt sig för att sova kasst så då får en anpassa sig. (vilket innebär att hinka kaffe och gnugga sig i ögonen på bästa leva-tid)

Jaha hörrni. På lördag smäller det. Då blir jag "fru Jansson" HAHAHA. Alltså, fru. Jag vet inte själv om jag riktigt fattat det? I varje fall, det blir så enkelt som möjligt, inte så värst mycket folk och ingen storslagen fest. Men vi känner att det räcker än så länge. När det finns bättre ekonomiskt utrymme lär vi köra på någon slags efterhands-fest.

Jag har dessutom fått två fantastiska möhippor! En med mina blivande svägerskor och en med mina favvo-vänner. Jag känner mig så himla tacksam över att jag har så många fantastiska människor runt mig som dessutom tycker att jag är rätt fantastisk. Extremt privilegierad är jag. Tack för allt hörrni!!!

Och nu till nåt heeeelt annat.
Idag har jag haft en klump i magen nästan hela dagen. Ni vet den där ångestklumpen som man inte riktigt vet var den kommer ifrån? Just den. Och jag försöker bena ut varifrån den kommer men jag blir inte klok på det. Det har inte med vigseln att göra, inte med plugget. Nä, jag vet verkligen inte. Kanske har det gått över tills imorgon. Jag hoppas det.

Nu är jag så trött att jag går av och barn sover så nu ska jag luta mig tillbaka i soffan, kolla på masterchef och direkt efter gå och lägga mig!

God natt skatt(er)

Tappat stinget.

Jag har lite tappat stinget till att blogga. Jag vill gärna blogga, jag har trots allt rätt mycket att skriva om men det är som att jag har tappat bort orden. Jag tänker ut superlånga inlägg med mycket innehåll men nånstans när jag sätter mig ner och ska börja blir jag på nåt vis stressad och då blir det bara "hej, idag har vi varit ute. hejdå" Sjukt tråkigt.

Men jag ska försöka sätta mig ner när bebis sover och försöka knåpa ihop vettiga inlägg. Har iaf ett på lager, men det får vänta lite till.

Hejdå.

2015 års hemlighet.

Det var tänkt att vara en hemlighet tills det var gjort. Eller ja, inte superdupermegadunderhemligt, men, några andra har redan fått veta så då tänkte jag att ni, underbara bloggläsare, ska få ta del av denna hemlis.

Jag och min sambo ska gifta oss! I'M GETTING MARRIED!!!

Om inte ens en månad. Så himla härligt! Igår fick jag hem klänningen, jag ser ut som en härlig marshmallow men vad gör det? Hårförlängning kommer fixas inom kort och inbjudningskort ska skickas ut. Ja, allt blev lite hastigt och lustigt men så är det ibland. Dock kommer vi inte ha ett stort bröllop. I rådhuset bara med dom allra närmaste. Det kommer bli grejtans!
(mest bäst är att jag kommer få heta samma som resten av familjen, cirkeln sluts osv)

Åh, ibland vill en bara tycka lite synd om en själv.

Jag tror mensen är på ingång. Lite mer instabil känslomässigt och lite klenare, kan förvisso också bero på att jag varit sjuk. Är fortfarande inte helt bra. Svajig i magen.

Imorgon börjar plugget. Plugga plugga plugga. Yay! Ska bli spännande. Och nervöst. Fixar jag att plugga på distans? Förhoppningsvis!

Ungen har haft svårt att somna ikväll. Eller ja, ikväll, egentligen har det blivit något dåligt mönster då han har haft svårt att sova sen nyår. Förmodligen är väl inte hans mage heller helt med än. Stackarn.

Jag märker hur himla smart min unge börjar bli. Han klappar händerna på precis rätt ställe i "klappa händerna när du är riktigt glad". Nu börjar han lära sig att resa sig till stående. Enastående! Så fenomenal! Vilket också bara är ett ytterligare bevis på att han börjar bli större och friare.

Nu ska jag borsta tänderna och ta mitt trasiga huvud till sängen. Så himla trött. Hejdå.

Men javisst, det är ju 2015!

Hallå hörrni. 2015 har precis kommit. Härligt värre.

Nyårsafton. Vi åkte iväg till sambons vänner för en tre rätters-middag, spel och en allmänt lugn kväll. Dock smet deras hund runt 21 så kvällen fick ett abrupt slut då vi fick söka hund istället för att spela yatzy. Hunden har fortfarande inte hittats vilket känns jättetråkigt. Stackars dom!!!

Natten till igår vaknade jag ca 02.30 av att jag hörde barnet spy. Väckte snabbt sambon så vi fick upp barnet ur sin säng, slänga honom i duschen och slänga in hans sängkläder i tvättmaskinen. Vi bäddade ner oss alla tre i vår säng och efter ca 5 min kom nästa spya. Upp och samma procedur ännu en gång. Dock la vi oss i soffan istället vilket gick bättre. För nästan alla utom mig. Vaknade varje halvtimme fram till sex och sen var det kört. In på toa. Bläk. Dock kom det inget mer efter 10 (halleluja!) men jag var helt slut hela dagen. Sov sov sov.

Både igår under dagen och hela dagen idag har barnet mått förträffligt. Han har lekt som aldrig förr. Jag har däremot inte återhämtat mig än och som grädden på moset vaknade pappan i familjen i morse och var risig i kistan även han. Så många knop har verkligen inte gjorts idag utan vi har mer eller mindre avlöst varandra för att roa bebis så den andra kunnat få vila. Nu sover dock bebis och det ska vi med göra alldeles snart.

Så, nu kan ju 2015 bara bli bättre!