Min bästis och nästan hela hennes familj kom hit i fredags för att hälsa på. Igår tog vi oss ut för att vara lite ensamma och strosa runt. Jag vet inte vad som händer när vi träffas men på nåt sätt blir det kortslutning och vi blir åter två jobbiga fjortonåringar som flamsar och tramsar. Det är så befriande på något vis. Vi blandar allvarliga samtal med trams och det är så underbart. Jag skrattade så mycket att jag flera gånger kissade på mig lite. (ja, det beror ju till viss del på att jag har rätt svårt att hålla tätt fortfarande)
Jag har verkligen saknat henne och jag har verkligen saknat att bara få vara. Jag har fått så mycket fantastisk energi att jag klarar mig fram tills jag får träffa nästa bästis som kommer hem i juni.
(och ännu mer energipåfyllnad får jag nästa vecka) (nu känns det som att jag lever igen)
klart du lever men allt tar sin tid även goa ungar som Hannes
SvaraRadera