Mitt liv kretsar för det mesta kring Hannes. Min främsta uppgift är att se till att han andas, är mätt och belåten, lycklig och trygg. Jag kan verkligen bli arg på honom. Mest arg blir jag när han suger tag med sin lilla jättesöta hand i mitt ansikte. För han drar verkligen. Så det känns som hela huden som håller fast ansiktet ska dras av. Så då säger jag "nej!". Jag säger även ett barskt "nej!" till att dra i sladdar, gräva i diskmaskinen och lite andra saker som inte passar sig att göra när en är strax över åtta månader.
Men. Jag har också en sån himla härlig sida. Jag är exceptionellt grym på att få honom att skratta. Sitt härliga underbara bebis-skratt. Jag har utsett mig till världens bästa tröstare. (Iaf Hannes tröstare) Ibland (fast pappan är mycket bättre på detta än jag!) lyckas han somna om man ligger tätt tätt intill. När han har vaknat och jag går in i rummet för att hämta honom lyser han upp som en sol. Det är så himla magiskt att jag kan börja gråta. Då vet jag att jag inte är så tokig trots allt. Trots att jag kan bli så himla arg på honom.
(OBS. gör honom aldrig illa) (OBS2. vet att han aldrig gör något elakt medvetet. än)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar