Då kör vi.

Då får det här duga ett tag. Utseendet är faktiskt inte allt. Höhö.

Iaf. Det är ju så himla mycket som har hänt på under ett år. Jag har snart varit tillsammans med min karl ett år, varit sambo ett halvår och bebis som väntar att ploppa ut. Vi körde all in vi utan minsta betänketid. Våghalsigt tycker nog en del. Galet tycker vi. Fullständigt skogstokigt. Men så nedrans underbart på samma gång.

Att vara gravid är nog det märkligaste ever. Men då ska ni bara veta hur det känns när man känner plutten leva om inne i ens mage. Helt sjukt! Att han (japp, det blir en han. vad vi vet) om mindre än fyra månader ska komma ut och bli en människa som vi sedan ska uppfostra känns ju helt surrealistiskt. Men fantastiskt. Ja, livet är rätt fantastiskt just nu.

Är hemma denna vecka. Mår inte alls bra och är så sinnessjukt trött. Trött skulle man kunna säga har varit graviditetens ledord. Tröttheten har följt mig från månad 2 ca. (ja, jag tror vi var mellan månad ett och två när vi fick veta det) Däremot är jag glad att jag mår så pass som jag trots allt gör nu. Tänker tillbaka till sommaren, de värsta månaderna ever. Var på festival med syrran men mådde så illa att jag fick ligga en heldag på hotellet och sova. Skulle se Iron Maiden men mådde så illa att jag fick stanna hemma. Ja, sommaren var ingen höjdare så jämfört med nu mår jag som en solskensbulle.


Nu ska jag, trots förkylning, ställa mig och laga kalops åt min man som är på väg hem från sin utbildning han haft idag. (skulle visst lära sig sälja eller vad det var)