Dom som känner mig sen flera år tillbaka vet att jag har haft ett problem med konfrontationer, åsikter och sånt där allmänt där man ska stå upp för den man är. Pga rädslan för att inte passa alla, för alla vill nångång bli älskad av alla. Vilket känns som något som går hand i hand.
Många gånger har jag haft en annan åsikt men svalt den pga tänk om jag säger fel, är inte tillräckligt insatt i ämnet osv. Är man inte insatt i ett ämne kan det nästan gynna att vara tyst men ibland kan det vara så att man är insatt i ämnet men inte riktigt tror på sig själv. Vilket har varit mitt stora problem under en jäkla massa år.
Sen hände något. Jag vet inte riktigt vad men jag tror att jag började få självförtroende och självkänsla. Jag vågade stå upp för mig själv och det jag tror på. Vilket var lite som att återfödas men i sin vanliga gamla kropp. Jag har fortfarande svårt för just konfrontationer mest för att det bli så på en gång. Utan en chans till att komma på varför jag gjort på ett visst sätt, sagt något på nåt annat sätt osv. Men åsikterna sprutar ur mig.
Inte sällan hör man och ser man plumpa kommentarer från kolleger, vänner på facebook och twitter, ibland passar det sig att säga ifrån. Jag tänker att säger jag inte ifrån när någon har direkt fel gör min tystnad också på något sätt att det som sägs/skrivs accepteras. Framför allt när det kommer till rasism och sexism. Men ibland måste jag också lägga band på mig. Därför att alla är inte mottagliga för kritik och alla krig går inte att vinna. (även om jag önskar att alla var lika smarta som jag. höhö)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar