Det känns lite som att det inte är någon idé att vara positiv för då ska det minsann slängas i ansiktet på en att det inte alls kommer bli som jag tror. Och är jag mitt vanliga jag, jävligt negativ, så ska jag vara positiv. En önskan om att slå huvudet i en betongvägg ökar för varje dag som går.
Och mellan varven är det som att jag skaffar barn själv. Som att min partner inte finns. Men det gör han. Och vet ni, han kommer få gå upp med sitt barn på natten och ge honom mat. För min sömn är minst lika viktig som min partners. Han är inte nåt jävla undantag som ska få en massa fördelar. (Menar inte att han tror det. för han är väl medveten om vad som gäller. och har inga problem med det heller)
Jag blir bara så himla trött på att jag inte kan få skriva vad jag vill utan att det ska köras upp i ansiktet att jag inte ska tro en massa. För det vet väl alla som har barn, att dom inte sover. Konstant vakna. Och den andra föräldern finns bara där i periferin.
Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar