Nu är det bara pappan här hemma som gäller för barnet. Jag är inte lika bra men jag duger om inte pappan är i närheten. Tar jag upp och tröstar när han är ledsen händer alltid antingen 1. Han blir mer ledsen 2. han blir lugn men så går pappan förbi och då blir han ledsen igen eftersom han gärna helst blir tröstad av honom.
Ur min synvinkel: SKITJOBBIGT. Det skaver hela tiden i hjärtat, jag är nära på att börja gråta så fort jag tänker på det. Jag vill liksom prata med ungen och säga: jag är lika bra! jag älskar dig också! jag är också din trygghet. Men det funkar inte.
Jag har iaf ältat detta inombords ett par dar lite extra mycket. Så har jag tänkt "buhu mitt barn älskar inte mig, han har inte längre någon anknytning till mig, vem som helst kan härmed bli hans mamma buhuuu buuhuuu buuhuu". Men sen kom rationaliteten tillbaka. Joho, mitt barn älskar mig visst. Och nej, ingen annan jävel kan bli hans mamma. PUNKT SLUT. Just nu känner han sig trygg med pappan och då måste jag låta det vara så. Varför skulle jag vägra mitt barn hans största trygghet till förmån för min egoism? Det är ju helt befängt.
Så, jag skärper till mitt sårade ego och kommer över det. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar