Årets julfirande.

I år åker jag, sambon och barnet ner till Skåne för att fira jul. Vi kommer åka kvällen den 22:a, i lagom tid till barnets sovtid så vi kan åka ett tag utan att det blir ett jäkla liv. Vi får väl inte asmycket sömn den natten men det känns som att det är rätt okej ändå. Tanken är att jag och syrran ska iväg och handla julmaten för att sedan tillaga den. Mums!
Den 25:e styr vi kosan hemåt och får med oss sällskap. Min systerdotter kommer nämligen följa med hit och vara här ett par dagar.

Ser sååååå framemot julen. Weho!

Något jag drömmer om.

Drömmar. Jag fantiserar rätt ofta. Om många konstiga saker. Ibland fantiserar jag om vårt bröllop. Vi har ändrat våra planer angående det, det blir enkelt i rådhus.

Min drömklänning är svartvit, går ner till knäna, (givetvis) ett par converse. Sambon har vilka kläder han vill. När vi går in i kyrkan spelas någon låt av Kent. Och sen kommer själva vigseln, det är väldigt pluttinuttigt och alla gråter stora romantiska tårar. När vi går ut från kyrkan spelas Rihanna - we found love.

Och alla är glada, världens fest och alla blir härligt berusade och hemåt traskas det inte förrän solen börjar gå upp. (givetvis är det sommar ute och inte en enda geting syns till under hela dagen)

Min jullåt.

Jag har bloggat om den förut men i en helt annan blogg i ett helt annat liv. Typ. Men iaf. Det är den här:





Varje advent som barn minns jag med värme. Det var julstök, glögg, julmusik och julskyltning. Först plockades adventsljusstakarna fram, gardiner, dukar, tomtar och en massa ljus allt till tonerna av hej tomtegubbar, midnatt råder, denna ovanför och många fler. Men denna minns jag mest. Den formade mina perspektiv redan som barn och det var denna låten som öppnade mina ögon att alla har det inte lika bra som jag. Alla har ingen familj kring jul, vissa har inte ens ett hem.

Detta kommer nog alltid vara min favoritjullåt.

Personen jag senast pratade i telefon med.

Är... TADAAA: Min sambo.

Min sambo, min själsfrände, mitt hjärta, min bästa vän. Jag älskar att vi har nästintill samma humor (han gillar också massa konstigheter som jag inte alls förstår men det är lite charmigt) så varje dag får jag minst ett ordentligt skratt tack vare honom. Att han sen skrattar åt mina förbaskat tråkiga skämt är också något som gör honom riktigt älskvärd. För ibland är dom ruskigt dåliga (tråkiga).

Sen är han nog den snällaste människan jag träffat. Han bryr sig så himla mycket om alla människor och friar hellre än fäller trots att fällande bevis kan finnas. (vilket kanske gör honom lite dumsnäll men bara kanske)

Och han älskar mig. Varje dag visar han det på ett eller annat sätt.

Råger! AJ LAV JO!

Ps. Han är också världens bästa pappa!!! Ds.

Något som jag är helt beroende av i vardagen.

Något? Här finns det minsann tusen saker jag är beroende av. Men tja, telefonen då? Vad skulle jag göra utan denna fantastiska sak? Jag kan prata i telefon, sms:a, surfa, spela och kolla på bilder och typ tre miljoner andra saker. Nä, mobilen är nog min främsta sak som jag är totalt beroende av.

Jag djupdyker i bildarkivet.

Alltså jag ber om ursäkt på förhand. Det blir i princip bara bebisbilder. Men det finns verkligen annat också men tar typ 40 på ungen och orkar/vill inte radera efteråt. (inser att jag måste göra det en dag ändå om jag vill kunna ta och spara nya bilder)

Men vi kör!

 Detta är ju en av mina favoritbilder på bebis. Så himla söt och hade alldeles nyligen varit lite gnällig så jag bäddade ner honom i mina sängkläder och det var mysigt det!

Lilla Lexie. Skeptiskt som alltid och alltid på sin vakt. Bäst det med ett hushåll som detta!

Kusingos innan dopet. Dra i håret är fasen alltid lika kul!!

Mycket lek blir det. Främst med gosedjuren. Snällast att slå både i golvet och sin panna.

Ett av de tuffare ögonblicken i år.

11e maj. Dagen innan hade jag varit på min första fest och utgång på ett år. Vi var och käkade god middag med show. Dans, öl och vänner. Så himla roligt. Men man ska inte ha för roligt.

När jag kom hem på natten var det tänkt att jag skulle sova i gästrummet för att inte störa sambo och bebis men jag hade en sån skum känsla i kroppen att jag ändå kröp ner bredvid sambon. Vaknade upp dagen efter med en inte helt oväntad huvudvärk. Fick ligga på soffan hur länge jag ville och medan jag låg där, tinade sambon upp mat åt mig i micron. Samtidigt bläddrade jag igenom facebook som vanligt. Och där stod det på hans tidslinje: Vila i frid. Jag fick läsa ett par gånger för att verkligen uppfatta vad som stod. Stod det verkligen så? Är det sant? Ett smaklöst skämt?

Det gick upp för mig att det var sant. Han fanns inte mer. Och skuldkänslorna blossade upp. Varför hade jag inte hört av mig? (jag visste varför jag inte hade gjort det) Varför gjorde han så? VARFÖR! Även om vi inte haft en allt för nära relation på lång tid så betydde han så himla mycket.

Och vart du än är kommer du alltid följa med mig.